Ekonomi och politik

Aktiv förvaltning eller indexförvaltning 

-”Vi tror på aktiv förvaltning” 

Av Johan Margulis 12e mars 2019

Många konsumenter väljer vad som kallas aktiv förvaltning och inte det betydligt bättre indexförvaltning för sitt finansiella sparande. Flera känner till vad indexförvaltning innebär men inte tillräckligt många känner till de stora skillnader i avkastning som det innebär. En del väljer indexförvaltning för att det ofta ä billigare än aktiv förvaltning och det är bra men inte hela sanningen då själva placeringsformen ger mera avkastning då analytikerna inte har förmågan att över tiden slå index, helt enkelt inte vara bättre än alla andra i genomsnitt. De flesta klarar inte av det.  Skillnaden kan vara 20–30 procent av hela förmögenheten. Att välja aktiv förvaltning kan då innebära en 25 procentig mindre förmögenhet för den genomsnittliga individen både för pension från jobbet och PPM och privat sparande. Den aktiva förvaltningen har en symbolik att låta bättre än den passiva förvaltningen som indexförvaltning ofta porträtteras som. Det är känslobaserade argument och snäva egenintressen än faktabaserad kunskap som är beprövad utifrån faktiska utfall. 

Förvaltning av ditt finansiella kapital är en viktig aspekt hur samhällets resurser fördelas, vem får vad, hur mycket och när. Man kan utgå från att de allra flesta vill ha mera av inkomst och förmögenhet men att de allra flesta inte lägger ned så mycket tid på att göra det möjligt vilket också är ok. När man möter banken eller försäkringsbolaget så möts man ofta av att de vill lyfta fram något som kallas för aktiv förvaltning. Det beskrivs som något positivt och som ger en bättre avkastning på sparat kapital. Beskrivningarna är ofta övertygande och det är få som bryter igenom den argumentationen då det saknas alternativ som man kan förhålla sig till. Det aktiva ställs mot det passiva och vem vill tro på att icke-handling är något positivt. Det passiva kan ibland framställas som en påse blandat och bestå av flera tusen bolag medans den aktiva förvaltningen bygger på noggranna överväganden där varje investering har föregåtts av eftertänksamhet och en noggrann urvalsprocess där felinvesteringar undviks. Gärna formulerad med en inramning av etisk, finansiell och miljömässig hållbarhet- och socialt ansvarstagande. Det är inte ovanligt att den aktiva förvaltningen idag gömmer sig bakom socialt accepterade deviser om etiskt, socialt, finansiellt och miljömässigt ansvarstagande och ägarstyrning. Inramningen av aktiv förvaltning skapar associationer med något som man påverkar och vem vill inte påverka sitt eget öde. Det passiva associeras med att inte göra några aktiva val, att vind för våg följa andras nycker och troligtvis så symboliserar aktiv något med högre och bättre kunskap och förståelse. Kunskap är alltjämt något positivt i alla fall när det ställs mot att inte kunna, okunskap. Indexförvaltning innebär att investeringar görs utifrån hur börsen är konstruerad, man väljer att placera utifrån vilka företag som finns på börsen och företagens storlek och man placerar utifrån dessa principer. Den aktiva förvaltningen möjliggör att man väljer ut företag som man ska investera i och man styrs inte lika mycket av företagens storlek på börsen, man kan välja att investera mera av sitt kapital än vad dess storlek på börsen motiveras utifrån. Indexförvaltning kräver få mänskliga resurser då investeringar kan göras mera eller mindre automatiska utifrån programvara. Det är något förenklat då en aktiv förvaltning också kan göras utifrån automatik och programvara. Men en aktiv förvaltning är på ett annat sätt programmerad. En analytiker är också programmerad med en kunskaps- och referensram i vid mening likväl som en indexförvaltning är programmerad att följa ett visst förbestämt mönster.

  När det kommer till kapitalförvaltning så är det några få personer som har stor påverkan hur våra sparmedel förvaltas. Pengarna allokeras i olika tillgångsslag och risker väljs för att uppnå en optimal avkastning, känn på dessa formuleringar och det vattnas i munnen och lägg därtill att kapitalförvaltarna tror på aktiv förvaltning så att den där allokeringen av tillgångsslag blir optimal. Optimal allokering och Optimal Pension eller Optimalt Sparande, de måste ju vara något bra, Passiv allokering och Passiv Pension eller Passivt Sparande har en annan sorts klang och betydelse. Hur man framställer valmöjligheter kan studeras semantiskt och några forskare har tittat på det genom prismat som kallas semiotic symbols in economicsoch det innebär lite kort att ord och symboler väljs både på ett medvetet och ett automatiskt sätt för att främja vissa intressen och handlingar. Det ligger nära Richard Thalens teori om nudgesom flera känner till, där man helt enkelt skapar en struktur kring val som tippar aktören att välja ett visst alternativ.  Vissa forskare som man ofta finner på vänsterskalan vill förklara att ekonomin styrs av något man kallar finansialisering och där finns det ett perspektiv som säger att vardagsspråket har invaderats av ekonomisk vokabulär och uttryck.

  I den aktiva förvaltningen utlovas det hög avkastning och vad som inte explicit uttrycks garanteras att de till fåtalet tillgångsförvaltarna, analytikerna och ägarna motiverar sin ersättning från kapitalförvaltningen. Alla är överens om att det går att tjäna mera pengar på aktiv förvaltning än vad passiv förvaltning möjliggör, det är nog ingen riktigt oense om. När man tittar på vad forskning och beprövad erfarenhet kommer fram till så visar det att i genomsnitt vinner indexförvaltning gentemot den aktiva förvaltningen. Dock ska det framhållas att det finns kapitalförvaltare som under långa perioder lyckas med sin uppgift att skapa en meravkastning utifrån sin aktiva förvaltning. Där menar en del att det beror på att de väljer företag med en annan typ av risk eller någon egenskap som företagen har som att vara små- eller medelstora företag jämfört med storföretagen på börsen. Det låter jag vara osagt men att över tiden så innebär det för den genomsnittliga konsumenten att den inte får en tillräcklig avkastning på sitt kapital då de i genomsnitt väljer en aktiv förvaltning. Skillnaden är hisnande 20–30 procent under en livscykel. Så när det gäller sparande för pension så urholkas pensionskapitalet med 20–30 procent för den genomsnittlige spararen. Vem vinner då på det? Jo det är de som tillhandahåller finansiellt sparande och deras ägare.

  Så när du möts av en rubrik i en offert eller en rådgivare som säger ”Att vi tror på aktiv förvaltning” så kan du svara att den tron kostar den genomsnittliga spararen 25 procent av hela förmögenheten, det innebär varje miljon på fyra miljoner, varje 100 000 kr av varje 400 000 kr och varje 10 000 kr på 40 000 kr. Det ligger inte i mitt intresse som sparare, varför ska jag placera i något som du tror på? Tänk om flera yrkesgrupper skulle agera utifrån vad de tror på snarare än en faktabaserad kunskap där tro möter beprövad erfarenhet. Glöm dessutom inte bort att när en finansiell aktör definierar etiskt, socialt, finansiellt och miljömässigt ansvarstagande bakom en aktiv ägarstyrning så är det fortfarande samma ägare som håvar in vinsten företaget redovisar på sista raden. Det är så lätt att ryckas med i hur förvaltningen framställs och dessutom till låga kostnader och en optimal avkastning. Intressen Herr Watson- identifiera intressena, glöm inte bort det. Kom ihåg att det är få professionell förvaltare som är bättre än den genomsnittliga kollegan och även om så är fallet är det inte säkert att just den förvaltaren lyckas med uppgiften att välja ut företag på ett sätt som ger mera avkastning än genomsnittet skulle göra över tiden. Det fungerar tyvärr inte så för de allra flesta och den grannlaga utmaningen är att som kund kunna identifiera den som faktiskt gör det när alla säger att de ska leverera en bra avkastning, bättre än index för att få dig att välja aktiv förvaltning. Det finns ingen beprövad kunskap till det utan det mesta handlar om charm, fåfänga och snäva egenintressen.

————————-

Pensionsutformningen: Den politiska mixen mellan marknad och stat-

Hur relationer stratifieras.

När man utformar pensionssystemet så är det viktigt att ha en uppfattning hur det ska utformas utifrån allmänt, arbetsmarknad och privat ansvar. Försäkringsbranschen myntade att pensionssystemet kunde förstås utifrån tre pelare och med en pensionspyramid, det skedde redan under 1970talet. Helt enkelt att den allmänna pensionen som vi kallar PPM, inkomstpension och garantipension som beslutas av politiker. Den andra pelaren som kallas avtals- och tjänstepension, pension som avtalas mellan arbetsgivarna och facket. Tredje pelaren är den privata pensionen där man som individ väljer att spara för sin ålderdom och då t.ex. genom olika typer av pensionssparande. Beroende på hur mycket varje pelare utgör av den totala pensionen för olika inkomstgrupper så utformas det en viss typ av välfärd i samhället. Finansiella aktörer försöker som andra aktörer att påverka utfallet så att det sammanflätas med sina egna intressen, det är inget konstigt med det, så fungerar samhället. Vad som är konstigt att argument inte bemöts öppet med en genomlysning av intressen. Sammanflätning av intressen skapar relationer i samhället som ligger till grund för hur makt är fördelat i samhället. Pension är inte bara en del av GAL i GALTAN-skalan utan även den där gamla höger-vänsterskala. Pension är politik och i politik så finns det en höger-vänsterskala där en fördelning av samhällets resurser spelar roll.

-Av Johan Margulis 11e mars 2019

Vid utformningen av ett pensionssystem så mäts man av olika avvägningar. En sådan klassisk avvägning är mellan det allmänna, arbetsmarknaden och ett privat alternativ för att trygga pensionerna. Det är inte önskvärt att renodla till det ena eller andra utan alla tre behövs i ett modernt utformat pensionssystem. Tveklöst är att balansen som uppstår skapar olika typer av välfärdssamhällen med olika principer för hur man ska välja mellan olika politiska värden som omfördelning av marknadsutfallet. Pensionssystem är förknippade med välfärdsbygge och ett modernt välfärdssamhälle. Vid utformningen möts många olika intressen som alla vill ta del av kakan. Det är viktigt att de som berörs av pensionssystemets utformning är väl representerade vid förhandlingar och motsättningar kring utformningen av välfärdsbygget. Närvaro brukar innebära inflytande och makt. Att det finns formella och informella relationer mellan olika samhällsgrupper och aktörer är viktigt och det kan ge en indikation på hur makten är konstruerad och vilken fördelning som kan uppstå. Pensionssystemet beskrivs ofta i forma av tre delar, basen som utgörs av den allmänna pensionen, av arbetsmarknadens parter framförhandlade avtalspensionen som utgör den andra delen, och den tredje delen som utgörs av privat pensionssparande.

Figur: Pensionspyramiden med privat pension i toppen, avtalad tjänstepension i mitten och basen som utgörs av allmän pension. 

Skärmavbild 2019-03-12 kl. 12.28.52

Olika välfärdstypologier brukar beskrivas hur stora delarna är och hur de är utformade och vilka som omfattas av respektive pelare. Välfärdsstater med en generös bas pekas ut som socialdemokratiska välfärdsstater medans mittenalternativet med dominerande utformning utifrån arbetsmarknadens deltagande och utformning genom arbetsmarknadens parter och kontinentaleuropeiska stater pekas ut som tankeram, den tredje typologin bygger på individualitet där individen tar ett större ansvar för sin pension och företräds av Storbritannien och USA som det mest liberala alternativet. De flesta länder bär aspekter av alla tre idealtyper men vilar främst på någon idealtyp och brukar användas för att kunna jämföra olika länders utformning av pensionssystem. Det är vanligt att de används som politiska plakat och symboler över vart man vill och inte vill.

  Ett pensionssystem som vilar på att det allmänna tar ett stort ansvar och är något mer än ett grundtrygghetssystem där inkomstbortfallsprincipen är viktig att värna om ger oftast medborgare en större chans till närvaro och därmed inflytande hur systemet utformas. I ett aktörsperspektiv så är staten en stark aktör som väl kan stå upp mot andra intressen som finns på marknaden. Ibland anses staten vara en för stark aktör då det tränger ut annan verksamhet, man brukar prata om utträngningseffekter. Lite förenklat så kan man anta att den demokratiska makten på utformningen på ett pensionssystem följer principen att medborgarna väljer. Om medborgarna vill ha effektivitet så blir det en del effektivitet men om medborgarna vill ha omfördelning så blir det mera omfördelning. Finansieringen av ett pensionssystem administrerat av staten kan antingen baseras på beskattningsrätten eller att obligatoriska avgifter införs. Man kan antingen genom att kostnader tas ut genom arbetsgivarledet eller av medborgarna eller egentligen löntagarna. Frågan är inte egentligen vem som står för fiolerna utan det måste självklart uppstå där värden skapas och det är vanligtvis genom företagande men hur man konstruerar avgiftsstrukturen har konsekvenser för vilka transaktioner i samhället som uppstår. Om det är arbetstagen som betalar in en synlig avgift eller skatt till saten så uppstår en relation mellan löntagare och staten som formas utifrån transaktionstypen. Som det är utformat idag så är det arbetsgivaren som betalar in skatt och avgift till staten för att finansiera den allmänna pensionen och arbetsgivare har en transaktionsrelation till staten. Denna transaktionsrelation är en mekanism eller kanske institution som kräver regler, både informella och formella regler. Det skulle vara mycket förvånande om arbetstagare skulle driva frågor om finansiering av pensionen när arbetsgivare bär det formella ansvaret för att finansiera pensionen genom finansiering av den allmänna pensionen. Det innebär naturligtvis inte att arbetstagare och deras representanter helt skulle saknas på området, de har en närvaro och intresse att utformningen är konstruerad på ett visst sätt.

  När pensionssystemet vilar på arbetsmarknadens avtal om pension så ger det närvaro, inflytande och makt att utformningen sker på arbetsmarknadens parters villkor. I Sverige har vi en stark tradition både av en formell och informell institution om att arbetsmarknadens parter själva ska lösa stora samhälleliga problem som har sin rot på arbetsmarknaden. Det antas finans någorlunda jämbördiga styrkeförhållanden på arbetsmarknaden mellan parterna. När de formella reglerna kommer under statens lupp så hörs ofta protester från parterna att det ska lösas av arbetsmarknadens parter själva och inte genom lagstiftning eller reglering. Pension som avtalas på arbetsmarknaden är ett sådant exempel som skär genom dessa formella och informella institutioner om hur frågan om tjänstepension ska hanteras. Det antas att facket representerar arbetstagarnas kollektiva intressen likväl som arbetsgivarorganisationerna står för arbetsgivarnas gemensamma intressen. Naturligtvis är det en förenkling som ibland levererar och ibland inte men att man antar det är nog grundmurat. Det skulle te sig problematiskt att hävda att tjänstepensionens utformning inte vilar på arbetsmarknadens parters intressen utan på något annat intresse. Men i verkligheten beror det på hur samhället organiseras och vart värden skapas. När man på 1960- och 1970talet började sätta en kollektiv prägel på tjänstepensionens utformning så organiserades samhället utifrån den tjänste- och produktionsbaserade ekonomin och det var i huvudsak ett korporativt samhälle. Staten hade både på formella vägar bjudit in parterna att ta del av den offentliga beslutsprocessen, likväl som staten hade en närvaro hos parternas beslutsprocess. Och där kan man lägga till alla informella band mellan stat, arbetsgivare – och arbetstagarorganisationer. De långa cyklerna hur samhället var organiserat kan förklaras i huvuddrag med att ekonomins organisation utvecklats från ett agrart till ett varuproducerande samhälle med ett begynnande och ett senare pågående skifte till en mera tjänstebaserad ekonomi. Den korporativa modellen började ifrågasättas i samband med att det skedde ett paradigmskifte från den Keynesianska till ett neoliberalt paradigm. Relationerna mellan arbetsmarknadens parter förändrades. Det blev starkare band mellan parterna och till försäkringsbolag och banker som levererade till tjänstepensionsområdet. Transaktioner uppstod genom hur man utformade tjänstepensionen. Lägg därtill att parterna började driva finansiell verksamhet i form av tjänstepensionsföretag som levererade pensionslösningar till avtalet på en delvis öppen marknad. Man ville nog inte vara i händerna på finansiella aktörer utan skapade egna finansiella aktörer som drevs på lite andra principer än det ömsesidiga och aktiebolagiserade försäkringsbolagen och bankernas fondbolag som fanns på marknaden. Av parterna ägda bolag är till exempel Alecta, AMF, KPA och SPV. Man blev delvis till en finansiell aktör som man ville motverka då man inom vissa områden inte lyckades utkristallisera sig som annorlunda än övriga bolag som fanns på marknaden. De av parterna ägda pensionsbolagen lyckades väl med att sänka kostnaderna i förvaltningen med bibehållen avkastning. Inom kostnadsområdet så blev bolagen snabbt en igel i ögat på övriga bolag att följa efter. Men på ett område intog man övriga pensionsbolags syn och det var hur man ska förvalta kapitalet.  Valet mellan aktiv och indexbaserad förvaltning uppvisar små skillnader mot bankernas fondbolag och försäkringsaktörernas pensionsbolag. Av parterna inrättade pensionsbolag anpassade sig till andra intressen än de egna medlemmarnas intressen. Parternas försäkringsbolag omfattas av försäkringsbranschens lagstiftning och regleringar och det skapar en ömsesidighet och en branschlegitimitet växer fram. Parternas pensionsbolag blir en del av pensionsbolagens branschgemenskap och verkar på samma marknad och möter liknande problem och problembeskrivningar. Kapitalförvaltare på de olika bolagen byter jobb och kan inte antas ha parternas intresse mer än att de som ägare har ett visst intresse men ens möjliga ram för vad man som kapitalförvaltare kan göra är nog snarlik på de olika bolagen. Bakgrunden och vilka förvaltarna är ser någorlunda lika ut mellan bolagen och man har liknande utbildning och har drillats i ett visst sätt att tänka. Dock så är medvetenheten hos kapitalförvaltarna betydligt mera närvarande än hos arbetsmarknadens parter i vad skillnaden mellan aktiv och indexbaserad förvaltning innebär för pensionstagarna. En legitimitet som är viktig att bli en del av. Man kan inte stå utanför branschen och vara en del av branschen, det går inte. Det kan antas att staten är en starkare aktör än arbetsmarknadens parter och relationerna som uppstår med finansiella aktörer är viktiga för tjänstepensionens utformning. Om pensionssystemet skiftas till avtalsområdet från det allmänna systemet så kan man anta att finansiella aktörers intressen blir starkare i avtalspensionens utformning. Av ytterligare vikt är och var övergången från förmånsbaserade till premiebestämda pensionssystem avgörande för vem som bär risken. Pensionsbolagen har det väldigt tydligt för sig att framtida relationer uppstår genom transaktioner mellan pensionsbolag och arbetstagarna och att det blir den dominerande relationen i många av aspekterna hur tjänstepensionen utvecklas. I det gamla förmånsbestämda systemet var relationerna mellan pensionsbolag och arbetsgivare väldigt viktiga. Den transaktionen nedtonas och arbetsgivaren bär såklart ansvar för att premier ska betalas in och deras intresse blir mera renodlat till att handla om storleken på inbetalda premier dock så förlorar arbetsgivaren en del kontroll av pensionsmedlen då de inte kan ha kvar medlen i egen verksamhet på samma sätt som med det förmånsbestämda systemet. Valbarheten inom området har bidragit till att möjliggöra ett skifte från det förmånsbestämda till det premiebestämda systemet. Trots ganska tydliga indikationer på att man från fackligt håll ansåg att det förmånsbestämda systemet var bra och framförhandlat i arbetstagarnas intresse så valde man att acceptera övergången till ett premiebaserat och fonderat system med individuella konton. Att få välja sin egen framtid även om det sker på bekostnad av pensionens storlek kan bara motiveras om det finns gynnsamma förutsättningar för kapitalplaceringar vilket varierar med tiden. Man ska nog inte underskatta samhällsaktörers vilja att ta motspjärn mot tiden med regleringar och frihetsbegränsningar i en skärningstid där nya idéer om valfrihet och individualitet växte sig starka. En antites mot hur man upplevde 1970talets starka korporativa aktörer växte fram där man såg relationen mellan individ och marknad snarare än stat och marknad som en bärande relation för hur samhället skulle organiseras. I den jordmånen växer det nya kollektivavtalade tjänstepensionen. Ett mantra att vara ett komplement till den allmänna pensionen lever kvar mest som önsketänkande eller en påminnare till politikerna att agera. Troligtvis ett pensionsmantra som skapar ett vi och oss och stärker relationen mellan pensionsbolagen. Frågan är om från arbetsmarknadens parter och utifrån önsketänkande om expansion av den privata pensionen från pensionsbranschen ens är önskvärt att det förändras så att tjänstepensionen endast blir till ett komplement. Idag är tjänstepensionen endast ett komplement för yrkesgrupper som har en genomsnittlig livsinkomst under 7,5 IBB vilket är i runda slängar 400 000 kr/år med dagens värde. Övriga yrkesgrupper har mer eller mindre i en av parterna framförhandlad pension som är långt mer än ett komplement till den allmänna pensionen, det rör sig närmare om att den allmänna pensionen blir till ett komplement för de med högre inkomst och dessa inkomsttagare blir fler och fler. Där står striden i riksdagen huruvida man ska höja inkomsttaket i de olika socialförsäkringssystemen därav den allmänna pensionen är en del av. För mera omfördelning så måste vänstern gå med på att högavlönad arbetstagare omfattas av ett generöst välfärdssystem där staten ger mera pengar till de med högre inkomster än vad staten gör idag. Socialdemokratins dominans förklaras delvis av hur man utformade ATP-systemet och hur man lyckades förankra det hos både arbetare och tjänstemän med både låga, medel och höga inkomster. Ett nytt allmänt system skulle troligtvis idag som på 1960talet tränga ut de av parterna framförhandlade pensionsuppgörelser och den privata pensionen skulle troligtvis falla i fokus.

  Den privata delen av pensionssystemet ligger i pyramidens topp och antas vara en extra skjuts för pensionen för de grupper som inte får tillräckligt från de två första pelarna av pensionssystemet. Det är i huvudsak relationer mellan individer och finansiella aktörer som bankernas fondbolag och försäkringsaktörernas pensionsbolag. Individer träffar säljare från finansiella företag som lotsar de igenom systemet och behovet av att skydda sig mot ålderdomen. Man lyfter fram guldkanten på tillvaron och den oerhörda betydelsen det privata pensionssparande kommer att ha för den livskvalitet som kan uppnås för vem vill förlita sig på allmosor frän det allmänna som bra ger grundtrygghet. Det är framförallt en konsumentrelation som skapas i den privata pensionsdelen av pyramiden. Banker och försäkringsbolag är relativt nöjda med att det ä en konsument-försäkringsbolagsrelation och inte en politiserad process där politiker tar ställning för privat pensionssparandes utformning för det skulle troligtvis låsa positioner. Banker är försiktiga med att bli associerade med politiska partier för de vill inte bli sedda som näringslivets eller fackets bank per se som både Folksam och Skandia har fått erfara vid olika tidpunkter. Det är framförallt relationen som skapas som viktigt att förstå för det skapar en förhandlingsposition mellan kund och pensionsbolag inom den tredje pelaren av pensionssystemet. Precis som på arbetsmarknaden kan staten med lagstiftning och regleringar omstrukturera styrkeförhållandena mellan pensionsbolag och kund och de gör det men det är inom ramen för att en tredje pelare ska finnas och utgöra en viss del av pensionssystemet. Idag är det viktigt att den tredje pelaren fångar upp personer utan kollektivavtal och med lite högre inkomster genom t.ex. löneväxling så skapas det incitament till högavlönade att byta en del mot lön idag till framtida pension med fördelaktiga villkor. Det tidigare allmänna avdraget för alla oavsett inkomst har försvunnit då många pensionsbolag översålde privata pensionsförsäkringar och sparande till personer med löner under 7,5 IBB vilket skedde med ganska tvivelaktiga beräkningsgrunder om det fanns beräkningsgrunder över huvud taget. Många förlorade på att pensionsspara privat, fördelen var att det blev en säck med öronmärkta pengar som skulle gå till pension. Idag hör vi åter krav från försäkringsbolag att politikerna återigen ska skapa bättre förutsättningar för alla löntagare att pensionsspara privat för att pensionerna inte räcker till för en tryggad ålderdom. På grund av faran med utträngningseffekter och förhandlingsstyrka vill man från branschen ha pensionslösningar antingen genom den tredje pelaren eller den andra pelaren. Guldägget för branschen är såklart om det sker en utväxling med bättre incitament till privat sparande. Trycket på förändring bör nog hållas lägre än om det sker genom en ökad betydelse av tjänstepensionen. Det är kanske dags för en ny förmånsbestämd avtalspension eller en kollektivt baserad premiebaserad pension som fonderas där det inte finns någon valmöjlighet utan förvaltas av säg tre olika pensionsbolag där minst ett utgörs av indexbaserad förvaltning. Frågan är dock om inte AP-fonderna eller PPM hinner före arbetsmarknadens parter för de verkar ha förlorat imitativ i pensionsfrågan genom att dels bli en del av pensionsmarknaden utan idéer om hur man ska göra det bättre. Det handlar väldigt mycket om att yxa fram eller rent av att frisera systemet men inte att tänka utanför de befintliga ramarna som finns inlemmade i det befintliga systemet som man gärna vill försvara. Frågan huruvida förmånsbestämda eller premiebestämda pensionssystem verkar vara en filosofisk fråga för de fackliga organisationerna där man inte tydligt kan se vilket som gynnar ens egna medlemmar. Filosofi är det inte för bankernas fondbolag och inte heller för försäkringsbolagen där det är väldigt tydligt att ett premiebaserat pensionssystem är att föredra, där har man bekänt färg och det är nog för att bankernas intresseorganisationer bedömer det som ofarligt att det är allas intresse idag och något som inte utmanas. Det är kul att vara ägare till en bank och det är nästan som att en arbetstagare har samma intressen som ägaren till det företag hen jobbar hos. Dock så har det premiebaserade systemet skapat att avsättningarna är oantastliga av arbetsgivarna men inte oantastliga för hur pengarna förvaltas och av vem. Utbetald lön är oantastligt från arbetsgivaren.

—————————-

2019-03-10

Välfärd i periferin- lika möjligheter inte längre ett faktiskt förhållande i välfärdssamhället- Är det ens önskvärt med likvärdiga villkor? 

Att befinna sig i periferin eller centrum både konstituerar och konstruerar, det vill säga påverkar ens identitet och hur man anser hur samhället ska utformas. När man tänker att å ena sidan så ska alla ha samma förutsättningar och å andra sidan den centrifugala kraften i faktiska chanser och förutsättningar. Där man i periferin dras bort från kärnan av samma chanser och rättigheter som finns i det normativa centrumet. Det må vara små och betydelselösa institutioner som huruvida vid neddragningar av samhällsservice, att posten endast delas ut en dag i veckan under vissa veckor i petrifierar delar av samhället. Det är nog relativt små och kanske obetydleslösa saker för många. Men knappast betydelselöst för den som upplevs vara åsidosatt när man beaktar vad det åsamkar för ens känsla att befinna sig i ett icke centralt perspektiv för vad som prioriteras. I periferin bekräftas ens identitet att befinna sig bortom de prioriterade samhällsgrupper och –områden när samhällets resurser ska fördelas och omfördelas. Det må vara huruvida kommunens gatuskötare håller en lekpark ren från soppor och cigarettfimpar, hur det kan gå en vecka och att man vid olika besök bekräftar att de inte idag heller har gjort rent. Men när man befinner sig i en mera centralt placerad lekplats så bekräftar man att det är rent och välordnat vid varje tillfälle. Vid en annan helt betydelselös iakttagelse så fick jag frågan varför snöhögar med grus och avgasavlagringar forslas bort på en gång nere på stan men inte i ytterområdet där vi bor. Var för sig är det nog ganska befängt att försöka se något mönster i det och det är kanske till och med vid ett mönster så små obetydelselösa händelser att det är en del av reglerna, ”the rules of the game” som den institutionella ekonomen Douglas North skulle mena. Hans tankar om institutioner med formella och informella regler har haft stor påverkan på samhällsvetenskaper där man borde kunna fånga upp små och triviala händelser som bildar en större helhet. Vi väljer och skapar regler för hur samhället utformas och vi har alla ett individuellt ansvar och där det kollektiva ansvaret är att ordna en övergripande infrastruktur. För visst har vi en gemensamt fungerande infrastruktur som är lika för alla oavsett socioekonomisk status när det gäller sjukvård, utbildning, barnomsorg och annan grundläggande service? I de stora infrastrukturområdena har vi verkligen ingen kärna eller periferi med ojämlika förutsättningar. Man skulle nästan kunna säga att de små mönstrens iakttagelse är befängt då de övergripande strukturerna är väl utformade med små strukturella inneboende ojämlikhetsmekanismer. Allt är gott.

2019-02-21

Tankar om konstruktionen av aktiv kapitalförvaltning.

Man skulle kunna säga att den aktiva förvaltaren av våra pensionsmedel kan liknas med en upplyst despot. En despot som kan förutse marknadens tvära kast både sidledes, upp och ner. En despot som kan tjäna pengar på att positionera sig i rätt läge i förhållande till hur marknaden rör sig. Vi vill nog tro på despoter för de har charm och utstrålning och säger att de ska ge oss det vi vill ha allra mest, pengar att kunna förverkliga våra liv och bygga vår identitet. Riksbanksregleringen och försäkringsbolagens placeringsplikt upplevdes som av kapitalförvaltare som en tvingande tillgångsallokering mellan olika tillgångar som räntor, aktier, fastigheter och alternativa investeringar. Med nedmontering av Riksbanksregleringen och placeringsplikten så gav det stora friheter för kapitalförvaltare och det slog det över och blev väldigt fritt vilket dels utvecklade professionen kapitalförvaltning och att den skulle vara aktiv. Man hyllade den aktiva kapitalförvaltningen då det kommer från en situation med tvång. Den aktiva förvaltningen hyllas och blir en tankekonstruktion som har en positiv kanon för personer med inflytande och närvaro kring utformningen av kapitalförvaltning och tillgångsallokering. Att man känner till att indexförvaltning troligtvis ger en större avkastning än den aktiva förvaltningen får inte genomslag då man är konstruerad i en tankeram som vill och har lyckats gå från en tid med tvång. Då indexförvaltning passas in i idealet passiv förvaltning som ligger mentalt närmare tvingande tillgångsförvaltning motverkar att det kan få genomslag. Var kan motståndet vara störst mot indexförvaltning som möjlig konstruktion av ett pensionssystem? Motståndet bör vara störst hos normentreprenörer som sent kom in i tanken att regleringar var fel. Eller så är motståndet störst hos de normentreprenörer som aktivt medverkade till att få igenom avregleringar. Motståndet hos kapitalförvaltarna bör nog vara lägst då de har kunskap om hur det förhåller sig men att de håller kvar vid aktiv förvaltning på grund av materiell representation. För kapitalförvaltare är det också en möjlig karriärväg att vara tidigt ute och etablera placeringsalternativ som bygger på indexbaserad eller om man vill kalla det för passiv förvaltning. Utan tvång men med den moderna människans iver att bli rik mätt med monetära mått. Den postmoderna människan kan gå förlorad i idéerna stövlar och tro på en upplyst despotisk aktiv förvaltare.

——————

Varför pensionsmarknaden ska reformeras-

Intressen, marknadsandelar och önskemål om utformningen av lagstiftning och reglering från pensionsbranschen.

Av Johan Margulis 2019-03-12

 

Genom att analysera marknadsandelar kan man enkelt förstå varför vissa aktörer vill reformera pensionsmarknaden genom att ändra balansen på allmän, avtalad och privat pension. Fördelningen av premier för tjänstepension ser såklart väldigt olika ut hur premier fördelas för Investeringskonton ISK och kapitalförsäkringar, vilket dominerar det privata pensionssparandet.

Utifrån hur marknadsandelarna ser ut kan man anta lite olika strategier från företagen beroende på om man är nöjd med hur det ser ut eller om man vill förändra. När bolag kommer med förslag inom pensionsmarknaden ska man titta på deras marknadsandelar i den allmänna, avtalade och privata pensionen där det går att få fram data. Den del av tjänstepensionen som är konkurrensutsatt och hanteras inom ramen för av arbetsmarknadens parter förhandlade kollektivavtalade tjänstepensioner brukar man prata om kryssval. Kryssval är de val man gör som pensionssparare utifrån tjänstepensionen som är kollektivavtalad och där val görs genom valcentraler som Collectum och FORA. Kryssval användes lite nedsättande om de val som arbetstagare gjorde inom ramen för tjänstepensionen men verkar ha anammats av branschens aktörer litegrann som det konservativa Torypartiet accepterade det ursprungliga skällsordet Tories.

Figur: Fördelningen av marknadsandelar i de så kallade kryssvalen. Kollektivavtalad tjänstepension som väljs genom Valcentraler i upphandlade eller anslutna alternativ. T.ex. ITP och SAF-LO.

Skärmavbild 2019-03-12 kl. 12.04.08

Om ett bolag med några enstaka procent föreslår att tjänstepensionen inte fungerar bra och att den behöver reformeras och att man också ihärdigt förespråkar förbättrade regler för att möjliggöra ett ökat privat sparande kan man ha en viss sund skepsis vad man vill med förslaget om en reformering. Samtidigt så måste man beakta att när bolag med hög marknadsandel inom den konkurrensutsatta tjänstepensionen slår ett slag för att allting är bra och att man får många fina utmärkelser för bra genomfört jobb inom området att det inte är en kvittens för att det ska fortsätta som det görs. Genom att titta på hur fördelningen av kapital ser ut när tjänstepensioner hanteras utanför det som kallas kryssval. Fördelningen av marknadsandelar ser annorlunda ut utanför kollektivavtalade tjänstepensioner och ger nog en ganska bra förståelse för varför man hör från vissa aktörer om att pensionssystemet måste reformeras och framförallt på ett visst sätt.

Figur: Konkurrensutsatt tjänstepension. Icke kollektivavtalade tjänstepensioner som väljs genom valcentraler med så kallade kryssval.  När de finansiella företagen i större omfattning avtalar direkt med individen. 

Skärmavbild 2019-03-12 kl. 12.19.41

Från några fåtal procent till att bli ledande aktör på marknaden. Det är nog ganska uppenbart att bolagen har lite olika intressen beroende på vilken framtoning som görs. Mera privat sparande och mera tjänstepensionssparande. Plagiatrapporter och rapporter om ny privat pensionssparform från olika aktörer som Alecta/PTK och Skandia.

Figur:Pensionspyramid. Svällande bas o politiker tar ansvar för att ge en bra allmän pension. Svällande mitt om avtalspensionen får ökad betydelse. Ett stort tak om den privata pensionen får ökad betydelse.

Skärmavbild 2019-03-12 kl. 12.28.52

Ju högre upp vi går i pyramiden så är de privata egenintressen mera påtagliga. Att utöka basen i pyramiden och att den inte blir så tjock i mitten skulle troligtvis ge större utrymme för ett mera allmänt hällt intresse men då måste politikerna bekänna förät och berätta vilket samhälle de vill ha och det gör politikerna inte. Under tiden så sväller nog pyramiden både på mitten och toppen och skapar samma ojämlikhet som ett icke politiserat utfall är jämkat efter skatt och transfereringar. I utformningen av pensionssystemet skapas ett välfärdssamhälle av olika snitt och inriktningar, det ena åt vänster, det andra åt höger och ett tredje i mitten. Ungefär som i folkomröstningen med tre alternativ om tjänstepensionens utformning inom ramen för den allmänna pensionen som kallades ATP.

 ————

Ekonomiska och funktionella krafter mot politiska och maktorienterade krafter som förklarar hur ett pensionssystem växer fram

-Av Johan Margulis 13e mars 2019

En grundfråga att besvara är huruvida det är ekonomins organisation eller politiska krafter som driver utvecklingen av pensionssystemet. Pensionsutformning som tar form i en balans mellan arbete, kapital och finans. Mäktiga intressen där relationer finns mellan olika aktörer, finansens relationer till kapitalet, kapitalets relation till arbete och slutligen finansens direkta relation med arbete. Uttryck som balans utgår från att det går att finna jämviktslägen mellan arbete, kapital och finans vilket troligtvis inte alls är fallet och där det finns en inneboende konfliktdimension som inte är stabil. Men där Hayek och Friedman skulle kontra med att säga att bara aktörer lämnas i fred så når man en balans och där ojämlikheter inte är bestående och inte har konsekvenser för samhälleliga utfall längre fram. Institutioner är föränderliga och stigberoende finner inte sin plats i ett tänkande utifrån Hayek, Friedman och andra frihetliga ekonomer som tror på samhällets inneboende förändring till det bättre så länge aktörer får agera fritt och självständigt och där stabila jämviktslägen är möjlig att nå. I de fall där det går fel så är det på grund av att man inte låtit den fria marknaden råda. Djuriska krafter med irrationella finansiella aktörer och Keynes syn på att man måste stimulera efterfrågan och inte fokusera på utbudet är en skiljelinje som påverkar hur man väl utformar välfärden och pensionssystemet. Snarare en inkomstrelaterad och med god kompensation av lönen i pensionsnivån än att skapa väl fungerande marknadslösningar för hur pensionstillgångar ska förvaltas ligger nog närmare Keynes. I pensionssystemet från ett Keynesianskt perspektiv överlämnar vi inte kapitalförvaltningen till analytiker och tillgångsförvaltare som kan antas ha djuriska instinkter och är irrationella. Där ger vi i stället ansvaret att följa marknadsutvecklingen, varken mera eller mindre till så kallad indexförvaltning. Indexrelaterad förvaltning i stället för den idag hyllade aktiva förvaltningen som försvaras med ansvar, etik, social, finansiell och miljömässig hållbarhet och stabilitet men som vi vet ger höga löner och bonusar. Tänk på det att de höga lönerna och bonusarna kommer från hur det nuvarande systemet fungerar och där utgör den aktiva förvaltningen en grundsten i att möjliggöra dagens finansiella belöningssystem. Men att vi försöker stimulera ekonomin så att marknadsutvecklingen över tid genererar ett välstånd till alla. Det kapitalistiska systemet är endogent instabilt som Minsky skulle uttrycka det. En mera mångfacetterad karta än Marx syn på den dominerande relationen i samhället mellan arbete och kapital där kapitalet var den hegemoniska kraften. I dagens ekonomier har vi tre relationer som kan beskriva de stora dragen i samhället hur makt är fördelat och den ojämlikhet som finns dokumenterad i samhället och som tilltar, den rika klicken drar ifrån alla de andra. Den främsta ojämlikhet är den mellan på ena sidan finansen och på andra sidan arbete och kapital. Den relation som därnäst har störst inneboende ojämlikhet är den mellan kapital och arbete och den tredje relationen i ojämlikhetsgraderingen kommer den mellan finansen och kapitalet. Lägg därtill historiska processer, pluralistiskt orienterade förklaringar och institutioners utformning och dess påverkan på utfall så har vi dominerande förklaringsramar för att förstå välfärdsutfall. Studiet av institutioner som berör både formella regler som lagstiftning, regleringar och hur olika samhälleliga relationer är konstituerade och de informella reglerna som fångar aktörers dynamik i olika förhandlingar av viktiga välfärdsfrågor. Om ett avtal på arbetsmarknaden utformas utifrån förhandlingar så är även konstellationen av beslutsfattare viktig att förstå. Men om man fokuserar på den funktionella förklaringen att det är ekonomins utformning och organisation och den politiska förklaringen utifrån maktresurser så har vi två förklaringsperspektiv som ofta har hamnat i polemik mot varandra. Den dimensionen av förklaringar har länge omhuldat förståelsen för hur välfärdsstater och välfärd utvecklas i ett samhälle. Utifrån en funktionell syn på pensionssystemets utveckling fokuseras det på ekonomins utveckling, globaliseringen och vilka utmaningar företag möter i en alltmer internationell ekonomi. I det politiska spåret riktas uppmärksamhet på bärande idéer, dominerande aktörer, strukturer och maktförhållanden mellan olika grupper i samhället. Samhällsklass och intressen blir viktiga utgångspunkter i förståelsen för hur pensionssystemet växer fram i ett maktresursperspektiv därför att samhällets organisering tydligt ger fördelar till olika klasser formade av ekonomins funktionssätt och de relationer som det ger upphov till, arbete, kapital och finansen. När samhällsgrupper ser sina intressen som sammanflätade så förlorar den gruppen som inte dominerar produktionsmedlen och finansen. Arbete är en motpol till finans och kapital på olika sätt men intresset att vara arbetare kan inte mätas med att äga medlen till produktionen då näringslivet har en struktur som ger upphov till ojämlika förhållanden när man beaktar att en ägare kan anställa tusentals arbetstagare, både tjänstemän och arbetare i samma företag. Relationen är annat än jämlik när arbetsgivaren eller banken möter en av sina motparter så länge det inte är en central motpart där relationen blir mindre ojämlik men fortfarande ojämlik för ägandet av kapital och finans övertrumfar arbetets förhandlingsstyrka. Det blir en pensionsutformning som sker på villkoren utifrån de aktörer som har kapitalet och marknadsandelarna i viktiga sektorer. Utformningen av pensionssystemet sker av mäktiga företag, storfinansen och personer kopplade till den kretsen. När facken strävar efter samsyn och fokuserar på hur man gemensamt ska lösa problem så övertar man den dominerande gruppens syn på vilka problem som finns och hur de ska arrangeras. Den faktiska utformningen av pensionssystemet har egenskaper av både det politiska spåret och det ekonomiska funktionella perspektivet.

Vid utformningen av den privata delen av pensionssystemet är det en klar övervikt att dominerande intressen påverkar utformningen av vilka alternativ det finns och i stor utsträckning behovet av ett privat pensionssparande som formuleras utifrån dominerande intressen och inte arbetstagarnas intressen. Om man kallar fondbolag och pensionsbolag för finanskapitalet så har de naturligtvis en hand med hur utformningen har gått till, det är inte en helt osynlig hand, det finns intressen som är starka som orienterat oss fram till nuvarande system. Lagstiftning och reglering finns på området och ger både legitimitet till finanskapitalet att verka inom de ramar som finns uppställda samtidigt som ramarna också begränsar finanskapitalets makt att självständigt utforma systemet utifrån egenintresse. Dock så är privat pensionssparande omhuldat med konsumentmakt snarare än politisk makt att diktera villkoren. Ju mera konsumentmakt som tillåts på bekostnad av politiska beslut förskjuts balansen till finanskapitalet.

Utformningen av tjänstepension den delen som avtalas på arbetsmarknaden mellan parterna kan nog belysa frågan väl utifrån det politiska perspektivet. Det finns olika avtalsområden med olika konstellationer av relationer på arbetsmarknaden, uppdelade i privata näringslivet och offentligt sektor. Det privata näringslivet gör en tudelning mellan arbetare och tjänstemän vilket inte görs inom den offentliga sektorn. Dessutom är området uppdelat i olika branscher och det är framförallt Bank- och försäkring som har egna avtalsområden som är stora nog att påverka den samlade bilden av tjänstepension. Däremot finns det en grupp som inte fångas i denna uppdelning och det är tjänstepension som inte hanteras inom de stora avtalsområdena där parterna centralt har beslutat vilka regler som ska gälla. Egenföretagare och nystartade företag och flera företag inom kreativa näringar som saknar kollektivavtalad tjänstepension. De olika fackliga organisationerna som är avtalande parter inom avtalsområdena har olika utgångspunkter om vilka de gemensamma intressena är med arbetsgivarsidan. Då makt är centralt i att förstå ett samhälle så är risken att man vill se olikheterna mellan avtalsområdena som ett resultat av en politisk kamp mellan olika intressen. Från ett funktionellt perspektiv skulle man hävda att det sker en konvergens mellan avtalsområdena för att stratifieringen av arbetsmarknaden blir mindre då vi möts alltmer av gemensamma utmaningar som en tilltagande internationalisering och ökad betydelse av den finansiella ekonomin på bekostnad av den varu- och tjänstebaserade ekonomin. I det funktionella perspektivet skulle man synliggöra likheterna som finns och kunna hävda att uppdelningen av avtal på arbetsmarknaden är konstlad och borde harmoniseras antingen genom att arbetsmarknadens parter själva väljer den vägen eller genom lagstiftning som begränsar stratifieringen av arbetsmarknaden och institutionalisera en harmoniserad arbetsmarknad och peka på stordriftsfördelar genom enhetlighet. Utifrån det politiska synsättet och det som kallas maktresursteorin så är det skillnader i utfallet beroende av hur parterna sammanflätar sina intressen. Om det är ett utfall med för låga pensioner så har antingen arbetarrörelse misslyckats hålla isär sina medlemmars intressen från arbetsgivarens intressen. Pensionen blir för låg då man inbillar sig att en arbetare eller tjänsteman inte har samma intressen utan att en arbetare och/eller tjänsteman har liknande intressen som sin arbetsgivare och ägare. Det leder till en nedgång i facklig organisationsgrad och styrka. Tron och idéers makt att stärka det fackliga intresset svalnar, kvar i de fackliga organisationerna blir endast eldsjälar kvar som försöker stå emot arbetsgivarens intressen men faller ofta offer för att alliera sig med motpartens intressen och ser sammanflätade intressen i stället för arbetsmarknadskamp och krav på bättre fördelning. Tron på hur utformningen tryggar pensionen överlåts till förhandlingar som har fokus på samsyn och storfinansen påverkar hur facket upplever sina intressen. Man kan spåra en förskjutning till ett mera individualiserat system där både arbetsmarknaden och tjänstepensionen blir en individuell angelägenhet, rättighet och ansvar. Förskjutningen av att verka för en hållbar pension anammar andra värden än de strikt ekonomiska värdena som garanterar välstånd för de egna medlemmarna. Man tror ens medlemmar har sammanflätade intressen med ägare till dominerande internationella företag inom områden som etik, socialt ansvarstagande och hållbar miljö utan att själva ha en bestämd uppfattning om vad det faktiskt innebär. Utan man överlåter det till marknadskrafter och standardsättare där storfinansen har en mycket stark närvaro och inflytande över hur regler utformas.

Om det politiska perspektivet utifrån maktresursteorin stämmer så är sammanflätningen av fackliga och arbetsgivarintressen tillsammans med finansiella intressen djupt oroande. Men om ett mera funktionellt perspektiv är gällande så är det nog mindre att oroa sig för när det gäller fördelning av samhällets resurser. Jag antar att svaret ligger i studier som Pikettys där han pekar på en alltmer ojämn fördelning av samhällets resurser mätt med företagskoncentration, förmögenhet och inkomst. Jag skulle gissa på att hur den kollektivavtalade pensionen är utformad skulle se väldigt annorlunda ut om Piketty och Walter Korpi var föredragshållare vid workshops och seminarier kring tjänstepensionens utformning. Idag är det kapitalförvaltaren, pensionsekonomen, myndighetschefen och ratinginstitutets chef som är föredragshållare och vi gillar att klaga på finansens belöningssystem med fantasinivåer på löner och bonusar men vi är ibland lite för nöjda med hur våra finansiella alternativ är utformade. Vi vill gärna tro att pensionssystemet och det kollektivavtalade tjänstepensionen är utformade att tjäna våra intressen men någon därute som vi tänker oss kunna mota kan med en fin nota dra in mycket på sista raden som alltid är det sista ordet i förhandlingen.

Kommentera