Varför råvaruderivatshandeln ger upphov till ökad prisvariation och är skadligt för den reala ekonomin

 

I debatten kring råvaruderivathandeln så finns det förespråkar som säger att ökad handel ger ett korrektare pris och andra som säger att ökad råvaruderivathandel ger större svängningar i priset. Förespråkare menar att denna handel är positiv för producenter och konsumenter då priset ska ge en mera korrekt signal om hur varan ska användas medan kritiker menar att den ökade prissvängningen ger upphov till problem med kalkylering av hur mycket som ska användas. Om man tar derivatinstrument i t ex majs och vete så kan jag välja att spekulera i både prisuppgång- och nedgång och tjäna pengar, på marknaden kallas dessa instrument Bull och Bear. Jag har ingen direkt kunskap att äga själva råvaran mer än i en liten utsträckning när jag som konsument köper produkter med vete och/eller majs som ingrediens i den färdiga varan. Min priselasticitet och inkomstelasticitet är liten för dessa varor med den inkomst jag har. Om vetemjölet i butiken ändras med 10% så reagerar jag inte så mycket för elasticiteten är låg för mig. Det innebär för mig att jag inte tar in kunskap om prisbilden för mig är det så självklart att jag kan köpa dessa varor. Om jag däremot har 1 eller 2 USD att leva på per dag så tror jag att min elasticitet för dessa råvaror är större. Min kunskap blir av nödvändighet mycket större vad gäller funktionen av prisförändringar och hur mycket jag kan konsumera. Om jag skulle driva jordbruk eller plantage så skulle det vara mycket viktigt för mig att se kopplingen mellan priset och mina kostnader för att producera dessa råvaror. Om priset går upp eller ned med 10% så skulle det innebära förändringar i min produktion på sikt.

När jag handlar med dessa varor på börsen med råvaruderivat så gör jag det utan kunskap om den fysiska varan och har ingen koppling till vare sig produktion och/eller konsumtionselasticitet i det beslutet. Jag har troligen läst någon eller några analyser/rapporter som finns tillgängliga för marknadens aktörer och agerar utifrån detta. Om jag läser en rapport som säger att p.g.a. av en orkan så går en stor del av veteproduktionen förlorad och att det kan ge en knapphet på vete och då en prisstegring. Då kan jag på börsen köpa en position för uppgång i priset på vete. Flera aktörer på marknaden tar del av samma information och tar även position på prisuppgången. Det kollektiva agerandet driver på efterfrågan på råvaruderivatet Bull i Vete och pressar upp priset. Jag som aktör ser min position stiga i värdet och kan ha svårt att veta om det är p.g.a. utbudsunderskott på råvaran eller om det är ett efterfrågeöverskott på derivatet. Om en stor del av prisförändringen av råvaran kan förklaras av ett eventuellt överskott eller underskott i efterfrågan på derivatet så avviker prissättningen för mycket gentemot den prissättning varan har i den reala ekonomin. Vi vet att i spekulationsbubblor så avviker prissättningen på en vara för mycket mot det priset som den har i den reala ekonomin och ger skeva ekonomiska beslut och är skadliga för den reala ekonomin. Derivathandel och råvaruhandel av aktörer som inte är direkt kopplade till den reala ekonomin spär på prisfluktuationen i en vara och kan vara skadlig för den reala ekonomin.

Den skadan som kan uppstå vad gäller min möjlighet att konsumera den varan är större om min pris- och inkomstelasticitet är större och drabbar då fattiga människor i större utsträckning då deras pris- och inkomstelasticitet är större.För producenter så blir det svårt att ta bra beslut vad gäller investeringar och produktion om en vara fluktuerar i pris mycket och kan leda till för stor eller liten produktion.

Vad ska man göra? Ska man förbjuda handeln? Eller räcker det att vi accepterar att det vi gör påverkar handeln och möjligheten att både konsumera och producera en vara. Jag tror att en medvetenhet om att det förhåller sig på sättet kan skapa institutioner som bromsar problemen och en revision av ekonomisk teori kring prissättning utifrån efterfrågan och utbud inom den finansiella ekonomin. Teorier som används för att förstå den reala ekonomin kan inte överföras till den finansiella ekonomin och vad som kanske är bra i den reala ekonomin med många köpare och säljare inte nödvändigtvis håller inom den finansiella ekonomin och när förhållandet med antalet aktörer inom den finansiella ekonomin långt överskrider den reala ekonomin så kan det vara ett stort problem. Om jag som investerare tror på en prisuppgång på vete så kanske jag tar en position mellan 5000-100 000 kr i ett derivatinstrument. Jag skulle aldrig som konsument köpa på mig så mycket mjöl utan kanske köpa något extra kilo vetemjöl vilket kanske landar på mellan 15-50 kr. Man skulle bara i fantasin kunna tänka sig vad som hände om detta beteende överfördes till bostadsmarknaden om jag stod inför samma skeva relation vid köp av en ny bostad för 1,5 miljon i den reala ekonomin samtidigt skulle i spekulativt syfte köpa derivat i bostäder för 500 000 000 -3  000 000 000 kr eller 0,5- 3 miljarder kronor….Vad skulle hända tror ni? Skulle vi kunna köpa en bostad om marknaden tror på en prisuppgång i bostäder. Eller med ekonomiska termer så är pris- och inkomstelasticiteten större vid köp av bostäder. Det skulle antagligen leda till att många kojor skulle byggas i skogarna och många tält sättas upp utan att markägaren frågas om lov och troligtvis hämma antalet bostadsaffärer och byggda bostäder. Skillnaden angående vårt beteende i den reala ekonomin jämfört mot i den finansiella ekonomin är helt enkelt för stort och vi måste inse att det faktiskt får konsekvenser på olika håll runt om i världen.

Kapitalackumulation och den vandrande tanken och drömmen och bristen på tid

 

Kapitalackumulation

Jag läser om Afrikas ekonomiska historia och en del frågor formuleras sakta. I boken så beskrivs hur byteshandel var ett dominerande inslag i Afrikas ekonomiska historia. Människor i byar och samhällen idkade en form av byteshandel genom att hjälpa varandra med arbetskraft. Det skapade starka sociala band i dessa samhällen. Byteshandelns orsak kan delvis sökas i ett underskott på människor och avsaknad av en centralmakt som driver igenom kravet på en valuta genom att monetarisera samhällena. Byteshandeln utifrån ett europeiskt perspektiv trängde delvis ut lönearbete. I ekonomiska termer så var substitutionseffekten stark. Om man vänder på argumentet och studerar ett samhälle som är monetariserat och där kapitalackumulation är långt driven och lönearbete är dominerande och där det byggts upp ett beroende till detta så borde substitutionseffekten för byteshandel var lika stark. När samhällen karaktäriseras och domineras av en väl utvecklad monetarisering och där kapitalackumulationen är stark så hinner vi inte dels träffa vänner eller familjer. Tiden räcker inte till. Den knappa resursen blir tiden då vi befinner oss i en tid där teknologiska framsteg inte gett oss mera tid till övers. Man kanske hamnar i en situation där kapitalackumulationen inte kan drivas vidare i lika stor utsträckning som vår efterfrågan på varor, tjänster och välbefinnande utan ett teknologiskt lyft. Vi hamnar till randen av en avgrund där vi bara med tankekraft och drömmar kan ta oss vidare. Nästa steg i den ekonomiska utvecklingen handlar kanske om humankapitalets resa. Slutet på de tankarna med ett materiellt kontextkrav spolieras kanske. Acceptansen av att tanken och drömmarna inte kommer ha en koppling till en materiell kontext tar kanske över. Kommer vi bli lyckliga? Tur att jag läst Murakami för detta. Hans idéer och beskrivning om den personella delningen av kroppen och tanken och hur tanken färdas vidare i en kropp som den lånar och det kroppsliga jaget lånar en tanke. Det är kanske viktigare än vad vi tror.

Terrorism när det kommer nära dig- optimismen håller andan

 

Bombdåd på en buss i Tel Aviv idag i närheten av den svenska ambassaden och Tel Aviv Museum. Det är en korsning som jag passerar vid flertalet tillfällen vid mina besök vid Tel Aviv Museum. Jag vet inte vilken buss det är men en enkel gissning är det en buss som passerar både diamantbörsen och Arlozorov centralstation. Känslan att jag skulle kunnat vara i närheten om jag befann mig i Tel Aviv känns så klart oroande och en stark känsla om hämnd rör om inne i mig. Jag drivs normalt inte av hämndbegär när jag sätter mig in i konflikten utan försöker se den med flera ögon genom att ständigt läsa och ta intryck om konflikten både från tidningar, forsknings- och specialrapporter och skönlitteratur från både Israel, USA, Egypten, Libanon, Turkiet, Iran, Jordanien, Syrien, det politiska Palestina och andra länder.

Blir det en markoffensiv i Gaza nu? Steget är i alla fall inte längre bort än vad det var innan attacken och i synnerhet Hamas talesperson reaktion på händelsen var att prisa terroristattacken eller var det en krigshandling som Hamas prisade? Israels eventuella reaktion om det vore bortom allt tvivel att det var en krigshandling skulle vara så mycket enklare. Under tiden så är det otroligt viktigt att hitta de som planerat och genomfört attacken så att rätt personer ställs inför rätta för detta illdåd och att rätt reaktion utförs av Israel. Den eller dem som genomfört attacken är dumdristiga gentemot den palestinska befolkningen då vi befinner oss mitt i en väpnad konflikt mellan Israel och Gaza som lätt kan eskalera vid olika händelser som dagens bomb på en buss i Tel Aviv. Det kan även få långsiktiga konsekvenser för det folket som utförarna av terroristdådet enväldigt bestämt sig för att representera med dagens bombattentat på en buss i Tel Aviv.

Dagens attentatsmän har visat att det inte är säkert att vistas i Tel Aviv. Önskan om att göra det lättare för Palestinier att röra sig fritt inom Västbanken och Israeliska arabers möjlighet inom Israel kommer inte att stärkas. Man får anta att dagens attentatsmän är medvetna om det priset för att visa sin kapacitet och att dagens händelse är en rationell och medveten handling från deras sida. Vad gäller dagens händelse så får man hoppas på att det är några få som vill äventyra mångas säkerhet och möjlighet men vad får det för betydelse när Israel känner sig hotade. Rädslan får aldrig ta över i människors sinnen och dagens bombdåd kommer att svaras upp med starkare kontroll över personer som inte stämmer in på den judisk-israeliska staten. Det är ett reaktionsmönster som skapats med det kollektiva minnet som judar skapat genom det de fått utstå. Att vända andra kinden till har visat sig förödande för judar. Israel kommer svara med styrka när hon blir attackerad. Det har visat sig ge ett resultat där Israel kan fortsätta att växa kulturellt, ekonomiskt och moralsikt. Hamas reaktion på dagens händelse är mycket problematisk vad gäller ett humanistiskt perspektiv men deras reaktion borde ge en sund bevakare av konflikten en insikt om att det är terrorister som Israel handskas med och kanske problematisera sympatierna för Palestinier ledda av Hamas, Islamiska Jihad och andra fraktioner som är våldsbejakade. Människor med en romantisk föreställning om Palestiniernas lidande och demoniseringen av Israel som ett skräckvälde borde få en tankeställare och kanske nyktra till för att de faktiskt ska kunna hjälpa Palestinierna till en livskraftig nationalstat i stället för att nära deras dröm om ett Stor-Palestina. Det kommer inte inträffa i överskådlig framtid. Israel är både militärt och moraliskt för starka för att detta ska kunna ske.

Jag tror man kan nära en dröm om ett inkorporerande av Gaza i ett Egypten alternativt en hybrid av en självständig stat utan egen kontroll av internationella gränser och en utropad och erkänd nationalstat i Västbanken med egen kontroll av sina gränser utifrån förhandlingar mellan Israel och Västbanken. Det är en mera realistisk dröm att försöka förankra. Dagens bombattentat driver kanske på i den riktningen för den alienerar nog Gaza och Västbanken att kunna närma sig varandra under en gemensam ledning och definitivt försätter en förhandlingslösning med Israel än mer fjärran om ett enat Palestina bestående av Gaza och Västbanken. För en förhandling om ett Västbanken så kan det nog finnas möjlighet att t ex Jordanien, Libanon och Syrien släpper vissa landarealer för ett mera livskraftigt Palestina med tanke på dessa länders ovilja att inhysa de Palestinska flyktingarna som finns inom vissa enklaver inom Jordanien, Libanon och Syrien. Det kan nog finnas en önskan från många ledare att kunna dra denna lättnadens suck.

Terror och krig som handling för att flytta fram sina positioner fungerar ibland men är svåra att kontrollera. Men handlingarna skapar momentum alternativt låsta positioner. Hamas och deras anhängare är idealister för sin sak och är beredda till stora offer för deras valda väg mot sina ställda mål. De är mer än villiga att offra andra människors liv men kanske mera tveksamt att de vill offra sina egna liv. Det framkom med all önskvärd tydlighet i deras iver för eldupphör att ett av de viktigaste kraven var att Israel skulle upphöra med jakten på ledare för deras rörelse. Lika övertygande är Hamas i deras placeringar av militära medel mitt i civil bebyggelse där civila människor utgör en skyddande sköld för Hamas och en propagandistisk vinst vid attack från Israel till favör för Hamas. När det gäller Hamas krigföring i civil bebyggelse när den väl sker så kan man anse att det antingen är civilbefolkningens fel för att dem tillåtet det att hända alternativt Hamas fel för det ställningstagandet. Svaret på den frågan kräver en studie av makt och politiska mål. Huruvida vems fel för konflikten inträffar är en annan fråga som kan svaras annorlunda utifrån händelser som ledat fram till konflikten. Att beskjuta Israel med raketer har sällan visat sig en framgång för frånvaron av en militär respons eller en fredsförhandling vilket många aktörer känner till inklusive Hamas och Islamiska Jihad. Med den kunskapen så kan man kanske dra vissa slutsatser.

 

 

Reflektioner under pågående konlikt mellan Israel och Gaza

 

Tro, hopp och krig- Vems berättelse ska man lyssna till och vilket narrativ ska man välja.

 

Gaza, Södra Israel, Sederot, Tel Aviv, Kiryat Malachi, Gaza City, Rafah, Ashdod och Ashkelon. Städer och regioner som beskjuts. Människor som dör och blir skadade. Minnen som kommer bäras för resten av livet och föras över till kommande generationer. Krigsarv eller klimatarv. Vi ärver tidigare generationers framsteg och felsteg. Oundvikligt. Kan vi höja våra huvuden över denna avgrund. Antagligen så kan vi det likaväl som vi inte kan det. Fanatismen som sår sina frön. Växer till något ointagligt. Sånt som inte kan erövras med logik utan bara med hämnd och revansch. Just nu så befinner vi oss i en brinnande punkt. En punkt som kallas ”Pillar of defense” och ”Breaking the Hell loose”. Spelregler. Om du skjuter där så skjuter vi tillbaka. Ja dem finns. Existerar och är välkända för involverade parter. Alltid en liten blick mot avsteg. Testa. Utmana din fiende. Flytta fram det möjligas gränser för ett evigt närmande av sitt narrativ. Fienden som du fötts med. Kasta sig loss från det arvet. Omöjligt för dem flesta. Klarsynthet. Man kalkylerar sin egen respons korrekt men inte fiendens och därav så kan man inte kalkylera sin egen respons. Fiendens fel, alltid. Krigets offer är förlamningen av försoningen som drunknar allt djupare i det som kanske var en oas vid någon tidpunkt. När det fanns andra knutpunkter.

För två veckor sedan så började jag en kurs i Ekonomisk Historia. Vi läser in oss på globaliseringen från 1000talet fram till dagens dagar med tyngdpunkt på år 1700-2000. Något som återkommer är vad vissa kallar historierevisionism. Jag med andra kallar nog det en nödvändighet. Vi har ärvt Eurocentrismen från våra tidigare generationer men idag har vi andra möjligheter att ta in andra narrativ för vår berättelse och andras berättelser. Vi kan väva samman ett komplexare mönster av sanning för varför vi står här nu och varför det ser ut som det gör.

Hamas, Islamiska Jihad, Alaqsa-brigaderna och Al-Qaida på ena sidan och IDF, IAF och Israel på andra sidan om ett dominerande narrativ. Narrativ som konkurrerar om plats och tid. Händelseförlopp som förklaras olika beroende på arv. Vem har fel. Vem har rätt. Alla har fel och rätt. Aleksandr Solzhenitsyn ansåg att vi var fria när vi på kvällen duschade av oss arbetets svett och plågor efter en dags jobb på en Gulag. Endast då kunde vi forma vårt eget narrativ. Rätten till oinskränkt frihet att definiera oss själva. Våra tankars frihet. Har vi någonsin rätt att utforma ett eget narrativ när det sker på bekostnad av en annans berättelse. Troligen så gör vi det men om vi har rätt till det vet jag inte. Utformande av ett eget narrativ får i vilket fall konsekvenser för vår egen möjlighet till ett liv inom narrativet. Det får även konsekvenser för dem som inte inkluderas i narrativet.

Det är inte särskilt laddat idag att tala om Etnocentrism när det gäller valda stora berättelser som den Europeiska. Men om man idag under brinnande konflikt där människor söker sin undanflykt till skyddsrum är det problematiskt. Krigets kärna handlar om vems berättelse som ska få vinna terräng. Vi är i ett läge där den ena sidans berättelse knuffar undan den andra sidans berättelse. Sionismen och Judaismen på ena sidan och den Arabisk-Muslimska och Palestinska på den andra sidan. Löften som bryts. Allianser som finns där när det inte kostar något. Allianser som spricker när det krävs uppoffringar. Politisk enhet inom Arabvärlden har under 1900talet varit ett misslyckande utifrån ambitionerna som finns om ett enande. Dock så har man lyckats vad gäller olja och då i synnerhet inom ramen för OPEC. Inom OPEC så finns det en bärkraftig idé om ett gemensamt projekt som gynnar deltagarna ekonomiskt.

Sedan början på 1900talet så anser jag att Sionismen och Judaismen har tagit flera kostnader inom sin egen grupp för att forma ett eget narrativ. Fördelningen internt inom den gruppen har varit mera lyckosam. Den Palestinska eller Arabisk-Muslimska har vid flertalet tillfällen misslyckats att dela på kostnader inom sin egen sfär för att skapa ett eget narrativ som är bärkraftigt både i upp- och nedgång och som sträcker sig bortom oljans roll. Fördelningen av rikedomar är enklare än fördelningen av smärta men likväl något nödvändigt för utformandet av sitt eget narrativs välmående. Försök till att fördela smärtan externt är återkommande i konflikten mellan dessa grupper. Man önskar så innerligt att den egna berättelsens icke utformande i det dagliga livet ska förskjutas till den andra sidan. Man är i regel mera benägen att kämpa externt för att lyckas bringa ett bärkraftigt liv i den egna berättelsens utformande för det dagliga livet än att ta interna konflikter. Israel har under hela sin tid som en stat byggt en nation med interna kostnader med omfördelning och utformande av ett eget narrativ. Det har även skett extern omfördelning vad gäller krig för den interna byggnationen av det egna narrativ men vad man ska komma ihåg så har det i varje krig och konflikt så har man mött människor från det Arabisk-Muslimska och/eller det Palestinska narrativet. Sammanstötningar mellan dem tar ut varandra i detta byggandet och utformandet av ett eget narrativ. Misslyckandet med ett Panarabiskt narrativ har gett falska förhoppningar om ett Arabisk-Muslimskt och/eller Palestinskt narrativ. Vilket har sjunkit i sank i eviga förhoppningar där det proklameras en vilja att bygga detta stora narrativ. Man har använt detta narrativ för den egna gruppens välmående över den gemensamma. Kanske är Pan-Arabismens Palestiniernas värsta fiende. Ett narrativ som överskuggar Palestiniernas eget utformande av sin egna berättelse. Jag tror att Palestinierna måste släppa Pan-Arabismens paraply och fagra drömmars nät för att själva ta itu med sitt eget öde. Pan-Arabismen påhejad av Egypten, Turkiet, Syrien eller någon annan arabisk stat har inget att erbjuda palestinierna om det inte är så att till exempel Gaza införlivas i Egypten.

Om man tar John Rawls teroi om ekonomisk rättvisa och överför det på Palestiniernas berättelse där det ena alternativet är att ta saken i egna händer och förhandla om en fred med Israel. I det alternativet så byggs det upp en liten Palestinsk nationalstat med egen bärkraftighet på sikt. I det andra valet med hjälp av en dröm om en Pan-Arabism om att i den berättelsen förhandla fram en fred med Israel där ett lyckande ger ett stort Palestina med stark bärkraftighet och ett långtgående samarbete och union med sina Arabiska grannar men i ett misslyckande ger en situation som liknar dagens Palestina med ett Västbanken och ett Gaza och palestinier i flyktingläger i Jordanien, Syrien och Libanon.