Kärleken, moralen och några små kärleksdikter till min ögonsten

Modell: Hanna Fredholm

 

Lediga dagar. Nya dagar. Läser och älskar livet. Knausgårds roman får mig att vilja skriva. Jag ska skriva också. Måste bestämma mig för upplägget bara. Sen är det bara att sätta i gång med skrivandet. Datorer som strejkar. Ångar inte på i samma tempo som jag gör. Drar mig för att lämna in den på service då jag inte vill vara utan dator en vecka eller två. Måste. Så fylld med moral. Allt som sägs och skrivs tolkas in i den riktning som betraktaren fnner lämpligt. Det är för jävligt att det är på det sättet. Vi har nog aldrig varit så ofria som vi är idag. Aldrig någonsin. I Iran är det revolutionsgardet som vaktar gator och torg för sedlighet. Här är det den gråa massan som tolkar in och dömer hårt. Skoningslöst. Läser lite i en bok av Foucualt om sexualitet. Jag tror vi anser att vi är frigjorda i oss själva men vill gärna pådyvla andra en mindre frihet än vad vi själva vill kunna bestämma för oss själva. Vi anser nog även att vi som individer är mera fria än vad individer är i vår omgivning. Vi bär nog på en lastgammal och det nedtyngda arvet från den Viktorianska epoken. 2000talets moral skrivs just nu. Övervakning, automatiska sökningar, sneglande på kollegan/grannen eller över den bekantes axel. Frihet i att uttrycka oss. Frihet att bli bevakade. Frihet att döma. Frihet att exkludera det som den härskande moralen banar ut som rättfärdigt. Jag följer Bukowski och de andra gelikarna. Frihet att definiera mig själv. Jaget som den förlängda armen till honom jag ser i spegeln. Ingen makeup eller döljda skygglappar i den synen. Vill så gärna påbörja min roman. Nu när jag sagt det så ofta så behöver jag förverkliga den och inte låta det eka som ett mantra från en valkampanj där ingen ändå tror på de tömma löftenas paroller och torgtal. Skrid till handling människa möt upp ditt jag. Du där. Jag.

————-

dina ögon
lyser
glädje som inte försvinner
kärlek
vingslag av kärlek
dina andetag
du som kan göra mig hel
hel som en människa
utan sorg
ingenting kvar
som en glömd väska på perrongen
någon annan som bär med sig den hem
mumlingar av kärleksfulla meningar
blickar och din
din lukt
kärlek
ja
något som blev kvarlämnat
som en väska
väskan med gamla unkna kläder
fick något nytt
något att växa med
——-

blind
förblindad
ser ingenting
blundar
tittar
känner
din kärlek
din lukt
din färg på hyn
dina klara ögon
du
kärlek
vidunder av kärlek
sånger om kärlek
du
du
min kärlek
lever
så annorlunda
något som tränger ur mig av svärtan
behöver fånga lite
måste behålla något
kan inte
kan bara känna din kärlek
du
bara din
—–

hennes ögon berättade något vackert
mitt i allt det onda
i smärtan
det är då man lever som intensivast
känner glädjen som starkast
mitt i den värsta smärtan
glädjen
täcker allt det mörka och onda
evighetens vinst
tränger undan mörkret
ljus
ljuset i dina ögon
kärleksögonblick
något att bränna fast under huden
kysser din kropp
tittar på dig och vet att du är min
min till låns
min
din och min kärlek
och sen så du
du
du som bär vår kärlek
——–