Dagar med musik i öronen och tvivel i tankarna

Dagar med musik i öronen och tvivel i tankarna passerar också. Tvivlet stannar kvar och väntar på sina passagerar så att den kan ta en på sightseeing i melankoliska landskap med lite hopp om framgång. Bussen väntar på mig. Ska jag kliva på och luta mig tillbaka elre ska jag kämpa emot. Man bestämmer sig slutligen för något. Ska man spola ned allt i toaletten, slänga allt på sopptippen. Eller ska man fortsätta tycka att man är bra och duktig. Det är sånt som flyger i en mellan varven. Hur ska jag gå vidare med det jag gör. Ska jag ge upp eller ska jag fortsätta och göra något ännu bättre än vad jag hittills gjort. Kan jag ens göra det. Har jag nått mitt maximum. Tvivel, tvivel vart jag än ser och vänder mig. Att bli omintetgjord i sitt eget skapande. Att förlora fotfästet och ge upp. Att bli apatisk till skapandet. En process som jag aldrig förstått. Ett skapande som saknar rötter. Det som växer upp blir giftigt och intetsägande. Plattityder som flyger runt min kropp som en aura av mörkt ljus. Lite för kletigt och svårsmält för att ge någon som helst resonans och mening. Ordlklyveri om annat klyveri. Nedsmutsad av solk och dysteri. Att lyssna till musik tar mig igenom denna tvivlets afton. När tvivlet dansar på min solkiga mage och letar sig upp envist mot halsen för att poppa ut ur munnen som en rappakalja över skapandets process. Den största gåvan från min ungdomstid är nog onekligen min musiksmak. Den håller jag stolt och har sällan tvivlat över. Ibland inte riktigt så fin som den borde vara men sån är den. Den är där öppen som ett sår. Pulserande och fylld av känslor. Hänförd till maximum. Dras med i tonerna, upp och ner som ett trumslag eller ett gitarrsolo. Gitarrsolot som plågar en igenom och det avslutande trumslaget som sätter stopp för plågandet.

Tvivel lika starkt som begäret att skapa något. Två starka poler som håller en i balans. Ur en lysande stjärna föds ett svart hål som man dras in i när energin är för stark. Man måste in i hålet och kanske på nåder ut ur det svarta hålet. Tvivlet lika stark energi som stjärnan innan imploderingen. Ur detta föds något vackert eller fult. En process skapas.


”Imploding movements”

Känner mig helt handlingsförlamad. Kan inte förmå mig att hitta ställen för mina sessioner längre. Jag förlorar all kraft att skapa. Det är så det känns mellan varven. Man befinner sig i en dvala över skapandets kraft. Jag blir förlorad i allt tvivel. Jag behöver förstå processen igen att inget kan vara perfekt uträknat från början. Ett stort mått av improvisation på plats, men det är kallt. Jag har inte den slagkraften i mina ideér att jag kan bortse från att det är kallt utomhus i November. Hur ska jag hitta tillbaka eller ska jag ens bry mig om att hitta tillbaka. Alla intressanta miljöer har hänglås och stora grindar som omsluter. Kan man göra samma sak om och om igen. Förlorar man någonstans på vägen hoppet om att skapa något. Ger man upp och känner aldrig mera igen den där processen som absorberar en så fullständigt. Man befinner sig i en slags spasmisk stillasittande kramp där allt inifrån imploderar. Det är kanske där jag hittar mitt skapandets kärna. En process av implodring.




”My imploding moment”

Kommentera