Precisa eller diffusa förklaringar

Inom konsten behöver man precisa eller diffusa förklaringar kring ett verk eller ett konstnärsskap? Blir ett konstnärsskap bättre eller sämre om man jobbar med ett mål? Blir ett verk bättre eller sämre om det finns en definierad agenda kring tillkomsten?

Ska man som konstnär vilja något? Eller ska man bara göra det som dyker upp? Ska konsten vara politisk, moralisk, etisk eller något annat? Kan konst bara vara vacker och skapad i en process av en viss känsla som man bär på sig.

Att vara politisk så bär man på en agenda att vilja förändra eller bevara. Om det man gör har en klassisk resonans så handlar det nog mycket om att vilja uttrycka sig och formge något som man tycker är vackert. Det ska beröra sinnena framför allt. Huruvida det är naturkatastrofer, fattigdom eller liberala värden så ignorerar skapandet detta tror jag. Agendan är att skapa något som känns rätt i något svårdefinierat ursprung.

Politisk konst är spännande då den skapar diskussion och ställningstagande över varför vi befinner oss här och nu och i vilken riktning vi ska ta och hur historien ska skrivas. Den sinneliga konsten eller den klassiska konsten vädjar bara till sinnena så att vi i vår färd kan färdas på ett vackert sätt eller kanske mera generellt ett estetiskt sätt. 

Funderingarna går vidare.

Bilder från Gotland och texter om existensen

Känslan är diffus när man längtar och vill något. Det kan infinna sig en önskan om ett nytt skeende. En slags dröm i frosseri över lycka. När man hittar sig själv i längtans palats. Att inte känna glädje är något som äter upp en inuti och man trippar omkring på tår. När känner man att tårna börjar ömma lite för mycket. Är det när lyckan av att trippa omkring med hela fötter bleknar och tiden snarar in som en snara som i en djurfälla. När man läser om en person som melankoliskt jagar ensamheten i Nice. Det ger kraft att vilja förändra. Vilken prognos sätter man på sig själv. Vilket pris har man. Det verkar så enkelt för fotbollssplelare som har ett marknadspris. Dem vet vilket värde dem inbringar. Är mitt värde det alternativa priset jag skulle inbringa att inte göra det jag gör nu. Vilket värde skulle jag få på en öppen marknad. Att använda ekonomiska metaforer känns kvävt och utan insikt om något som livet potentiellt borde ha gett.

Jag borde ha skrivit några romaner vid det här laget. Jag borde ha köpt mig ett hus och en finare bil redan. Det är så otroligt mycket man projicerar över vad man inte redan har gjort och borde ha gjort vid det här laget. Att önska sig en annan deal i livet är något jag ofta återkommer till. Att vilja göra ett avtryck i existensialismens fotspår blir mer och mer viktigt för mig. Att önska att vara något som man själv tycker om. Man vill ju tycka om sig själv. Man vill vara den personen som man drömmer om att man ska vara. Hur gängligt känns det då inte när man inte är den personen som man har målat upp och projicerat sig själv att vara. Att vara eller icke att vara. Det är varselblivning om en själv i sin egen självbild. Man skulle kunna önska sig en blå himmel och en klargul sol som värmer och en härlig grönska och en blomsterprakt som fröjer sinnet i färgrikedom och med underbara dofter, gula och röda dofter av en äng av sommarblommor. Man kan sitta på ett kontor och längta att något ska hända.

Jag funderar lite på att ägna mig åt skrivandet och skapa en alterego i form av Jonathan eller Johannes. Jag vill måla deras liv med ord och meningar som poetiskt letar sig fram i terrängen om hur det är att vara människa. Att vara ett eko som klingar igenkännande och beskeriver existensen där jag blöder i extas och lycka över att formulera livet och dess underligheter och som ger stöd åt den del av mänskligheten som slukas av mina ord som bildar meningar som i sin tur bildar kapitel som skapar böcker. Vilken dröm jag skulle leva i. En sann Bukowski-dröm. Att skriva, leva, måla, fotografera och se naken utan ihåliga fördomar och förstoppningar. Att skaffa sig idoler kan vara farlig terräng om idolerna tar dig ut på turer där självbilden sliter det faktiska jagets vardagliga mödor i bitar. En vacker röd spillra av skärvor som man med sina händer plockar ihop och lägger till återvinningen. Men att sluta drömma och hoppas är nog ännu farligare. Det är ingen tröst för dem som slutat drömma och hoppas. Det är bara värre där självjaget och verklighetens vardagliga jag diffust bildar ett embryo av tristess och meningslöshet. Farligare terräng kan man inte vandra på. Man vaknar alltid upp en dag gråtande över att man önskar sig att man hade drömt och hoppats lite tidigare för nu är livet snart färdiglevt och man kan inte återvända till sina drömmars scener. Men att hoppas och drömma är också en väg kantad av vingliga strapatser där man ibland stretande måste resa på sig och trampa vidare med hela fotsulorna etsade i marken. Man projicerar nog gärna den andra sidan som något enkelt att besitta men farligt att inta och man ser en självklar flykt från den andra sidan i sin ivriga längtan att visa alla att man väljer rätt. Att välja rätt är en självupptagen strävan som tar oss ut på irrfärder med lockande sirener och vackra stjärtar och bröst som man inte kan sluta hungra efter. Det där med vackra stjärtar och bröst är något man får en rätt så stor dos av under sommaren. Det känns som att det finns hopp då. Ögonen snurrar i sina lober och slår små lyckovolter. Till hösten så försvinner allt det där och man har bara drömmarna kvar att tampas med. Kan man förändra sitt liv genom att leva med sina drömmar. Men nu så här i juni så är det långt kvar till hösten och ögonen kommer nog att slå några varv i sina lober även denna eftermiddag. Vackra och gungiga längtar vi oss fram igenom stela manér och förstulna blickar som äter vad dem vågar se. Rosévinshoppet klingar inte av. 

Man kan känna sig lite vilsen och rädd med ett gunst av ånger över att välja rätt. Men så måste det nog var i en linjär tankegång där man antingen ser bröst före stjärt eller stjärt före bröst.  

Poesin är fri från tvång även på en buss till kontoret och jobbet
När ett par vackra ögon studerar det Periodiska Systemet lyser det klarare än aldrig tidigare
När samma ögon äger en vacker kropp så lyser jag upp till ett ljust och glatt sken
Jag skulle vilja måla henne
Måla av och på henne
Hon är vacker som en regnbåge
När hon lyfter blicken och bussen kör över en ojämnhet så guppar hennes vackra bröst
Nu skäms jag men längtan och drömmarna segrar

Vad händer om hoten blir verklighet?

Det är ett par hot som seglar upp i tidningarna som kan leda till katastrofala följder om dem förverkligas. Iranska röda halvmånen/korset är beredda att skicka två fartyg till Gaza, ett med förnödenheter och ett med personer. Iranska marinen erbjuder sin hjälp att eskortera dessa fartyg till Gaza. Turkiets premiärminister deklarerar att han är beredd att sätta sig på ett fartyg till Gaza och även den turkiska marinen erbjuder eskorthjälp. Båda hoten om dem förverkligas fullt ut kommer anses som en krigshandling från Iran och Turkiet mot Israel. Hamas uttalar sig om att dem överväger att ändra strategi om att israeliska mål utanför Israel kommer att bli legitima mål för attacker. Personligen så känns det både skrämmande och olustigt. Jag tror att i dessa stunder så känner sig Israel hotat och när Israel känner sig hotat så svarar dem upp mot hoten med militära medel vid en attack/aggression. Grupper som Hamas, Islamiska Jihad och Hizbollah känner medvind och support i deras strävan att attackera och slå mot Israel. Situationen som regionen befinner sig i just nu kräver besinning och lugn. Det räcker med provokationer för detta tillfälle. Det är få som vill ha en konflikt med Turkiet/Iran på samma sida mot Israel. Vad händer om hoten förverkligas? Kan konflikten sprida sig till Grekland mot Turkiet. En ökad militär aktivitet kring den Grek-Turkiska ö-världen i en aggression mot Israel känns verkligen inte som en bra utveckling. Jag tror att situationen hänger på en skör tråd just nu. Vad jag också tror är att retoriken alltid är högt ställd i den regionen för det handlar om att avskräcka länder/grupper från att attackera. Jag hoppas att retoriken inte väller över till faktiska handlingar.       

Något som oroar mig för tillfället är hur allt detta påverkar Hizbollah. Ökad spänning mellan Israel och Turkiet leder troligtvis till mera införsel av material landvägen via Turkiet till Hizbollah. Detta för att Turkiet eventuellt lättar på sin kontroll av transporter från Iran. En ökad spänning/konfrontation mellan Israel och Iran leder troligtvis till ett ökat regionalt stöd för Hizbollah och påtrycknigar om militär aktivitet från Hizbollah både internt och externt. 

Mera politik i konsten

Jag anser mig själv vara en tänkande person som har en kritisk förmåga. Nu har jag förstått att alla inte delar den åsikten i alla fall frågan om konflikten Israel-Palestina. En person ville inte diskutera händelsen ”Ship to Gaza” med mig efter att han skrivit ett öppet yttrande på Facebook om vad han tyckte. Det är lite sorgligt tycker jag för jag är en kritisk person men som har familj och vänner i Israel som jag älskar. Jag har empati för den Palestinska befolkningen trots att jag inte varit på Västbanken eller Gaza, jag har bara varit i Östra Jerusalem och sett med egna ögon. Jag har sett svårigheterna att flytta gränserna till FN:s resolution om 1967 års gränser. Det låter sig inte göras på ett okomplicerat sätt. Vad man än tycker om bosättningar så har dem brett ut sig så att det idag är en omöjlighet att leva upp till den resolutionen. Det är naturligtvis felaktigt men något som inte låter sig ogöras och vi måste handskas med den situationen. En återgång till 1967 års gränser är något som hårdnackat förs fram av vänster och andra i Europa medan Abbas på Västbanken inser att det inte låter sig göras utan att det handlar idag om att ta ställning till byteshandel med mark eller ekonomisk kompensation. Israel vill lämna ekonomisk kompensation medan Palestinierna vill ha markareal. Jag har empati för bådas hållning och min åsikt spelar ingen roll utan det handlar om att Israel och Palestina ska hitta en gemensam och hållbar lösning. Ibland är det bättre som utomstående att visa empati snarare än att ägna sig åt att fördöma. Vad tjänar det till att ge en grupp sin röst när dem så envetet vill något som dem inte kan få? Hjälper det den gruppen som man råkar ge sin största sympati till. Att så hårnackat ge Palestinier eller Israel sitt stöd i varje tänkbar situation hjälper inte långsiktigt. 

När det gäller ”Ship to Gaza” så är det fel begångna av både aktivister och IDF. När det gäller ombordstigningen så har jag bara sekundära uppgifter om att det skedde längre ut än den gräns som Israel satt upp för att äntra vattnet nära Gazas kust. Om det stämmer så tycker jag det är fel begånget av IDF att ombordstiga utanför den gränsen. Om dem hade bevekelsegrunder att äntra skeppet utanför den gränsen för att det fanns andra risker förknippade med att borda skeppet inom uppsatt gräns så får man faktiskt deklarera det och stå för det. Att soldaterna använde sina vapen mot aktivisterna det har jag förståelse för när jag ser bilder från bordningen. Aktivisterna attackerar och agerar inte med självförsvar utan faktiskt uppviglar situationen och utgör ett hot mot soldaterna som äntrat skeppet. 

Jag anser att det finns betänkligheter och felaktigheter från båda sidorna. aktivisterna uppvigling och soldaternas besvarande av det och det stora antalet döda och skadade har spätt på kritik mot Israels blockad av Gaza om att den bör upphöra. Jag anser att blockaden ska upphöra om samtidigt Hamas som styr på Gazaremsan aktivt motsätter sig det våld som yttras mot Israel av olika väpnande grupperingar som Islamiska Jihad och andra grupperingar. Trovärdigheten om styret på Gazaremsan står inte högt i kurs hos mig. När man hör representanter från Hamas som vill krossa sionismen och utrota Israel som stat ger det mig mycket stark empati och sympati för en fortsatt blockad av Gaza. Att vända den andra kinden till verkar tyvärr inte fungera särskilt väl i Mellanöstern då det av motsättningar, polarisering och våld har fött en stark kultur om att hat och militär triumf är dem enda alternativen för att betjäna sitt folk. Det är tråkigt tycker jag. När man set tillbaka till i stunden olösliga konflikter så verkar det som att krigströtthet är den enda medicinen för att orka blicka framåt i ett hopp om en fredlig framtid. Det är ett alternativ jag innerligt hoppas på att jag har fel i. 

För att lösa konflikten och öka möjligheterna till en fredlig samexistens av Israel-Palestina-Arabvärlden i Mellanöstern så krävs det diskussion, samtal och smärtsamma kompromisser från alla inblandade. Hur kan Europa, USA, Ryssland och resten av Världen hjälpa parterna till detta? Är det genom konfrontation, fördömande, polarisering eller genom att sätta krav på båda sidor när något inträffar som är fel. Jag tror att oavsett om det är en Jihadist eller IDF som gör något fel så måste kraven från omvärlden vara att sätta press på båda och faktiskt skuldbelägga båda sidor för saker som inträffar.

Det är sällan ens fel när två tryter.   
 

För min egen del så kan jag inte låta bli att analysera situationen i Mellanöstern. Min medicin är inte att tala om vad som ska göras och vem som har rätt utan min ambition är att förmå alla parter att faktiskt gemensamt inta positioner där man kan ge en fredlig samexistens i en framtid chansen att lyckas och att faktiskt ta avstånd från grupper/personer som vill bryta en sådan utveckling oavsett vem som utfört dådet. Att skydda freden snarare än att skydda en person med en viss tro. Att helt enkelt i mina ögon vara lite mera av humanist snarare än Muslim, Kristen eller Jude.

Jag funderar lite hur jag kan föra in lite av mitt skrivande i min bildkonst.

Clowner, raketer, terror, rädsla och en önskan om något bättre

Tänk om anhängare i Islamiska Jihad skulle bära clownnäsor och partyhattar och stora gulröda solglasögon med såna där fjädrar som ploppar från ögonen. Tänk om det skulle vara samtalsämnet på nöjessidorna i stället. Tänk om det skulle komma en tid där en Palestinsk befolkning skulle skratta åt tokigheterna med raketer och död och förströelse att dem till med skulle turista i Tel Aviv. Tänk om Israel skulle vara en stat som är omtyckt av sina grannar och inte behöver känna oro över vad omvärlden ska tycka om dem.

Norge, Danmark och Sverige har genom historien uppvisat stor aggression mot varandra men efter ett par hundra års fred så är vi vänenr och skrattar åt varandra. Det är inte så många årtionden sen finländare och norrmän kunde säga ”svensk-jävel”. Numera hör man inte det längre.

Tänk om alla skulle inse att krig och terror inte är lösningen på problem utan att det är en sista utväg för skydd. Finns det någon grogrund att hitta en fredlig samexistens sprungen ur samtal och diskussioner snarare än ett krig som ödelägger.

Tänk om Turkiet bestämmer sig för att eskortera nästa ”Ship to Gaza-flotta”, vad händer då? Jag hoppas innerligen inte att Turkiet får för sig sådana tokigheter för Israel kommer inte ge vika för någon militär styrkedemonstration av detta slag. Dem agerar rationellt i deras geopolitiska verklighet. Vapen och trots mot Israel vinner aldrig terräng för dem har lovat sig själva att aldrig förlora igen. Att alltid visa sig starka för att avskräcka. Dem tänker inte bli avskräckta. Det enda som kan bryta dödläget är att ta till sig Israel i regionen. Att faktiskt lägga ned retoriken och aktionerna som dagligen används mot Israel. Att läsa iranska tidningars politiska kommentarer om Israel gör att man inser att Israel är ett hotat starkt land i regionen. Israel är en supermakt i regionen, troligtvis starkare än tex Iran och Turkiet tillsammans. En kraftmätning som inte är värd något för det leder bara till ödeläggelse. 

Jag tror nog i min enfald att ytterligare polarisering i Israel-Palestinakonflikten bara leder till mera lidande och mera vatten på kvarnen för grupper och länder som Iran, Syrien, Islamiska Jihad, Hezbollah, Ultraortodoxa och extremhögern i Israel och Hamas icke ingripande för att stävja raketattacker mot Israel. Det är svårt att handskas med en instängd granne som har som agenda att förinta Israel. Ska man ge vika för att visa en god humanitär sida och släppa in konvojer och hoppas att dem blir vänligare sinnad eller är det just blockaden mot Gaza som gör att Islamiska Jihad blir svagare materiellt som vinner slaget.