Grillparty förra helgen

I söndags så var vi på ett jättetrevligt grillparty, säkert en ca 75 personer sammanlagt. Kameran gick på högvarv såklart. Bilderna för mig är en hyllning till livet, glädjen och gemenskapen som kan infinna sig mellan människor, det är stort och vackert.

Utrustning jag använde för att fotografera var ett 50 mm 1,4 – och 70-200 bl 2,8objektiv. Det är enkelt att fotografera när människor är så glada och underbara som dem var i söndags på grillpartyt. Jag älskar den här typen av bilder dem är så fyllda med glädje och gemenskap.

Polaroider, vardagen och skönhet

När jag skapar mina polaroider från mina bilder så vill jag nå någon slags vardaglig känsla. Den där vackra och sköna känslan i vardagen. Vardagen innehåller många vackra möten där känslor svallar, det kan vara på jobbet, i skolan, affären, på bussen eller någon annanstans.

Att närma sig någon varsamt är vackert. Att få uppleva stulna ögonnblick är vackrare än planerade möten. Jag vill stjäla dina ögonblick så att du måste dela med dig av dom till mig. Jag vill stå just där och se på när du tittar på dig själv. När du inte längre märker att jag är där tillsamman med dig. Du bär på en hemlig önkan om att få släppa dina begränsningar över kärleken. Du vill så gärna ha kärlek men släpper inte in den. Du måste släppa taget och släppa in kärleken. Du måste också ropa in kärleken så den inte gömmer sig för dig. Den segrar alltid. Kärleken är vis. Lika vis som när jag stjäl dina ögonblick utan att du vet om att jag stjäl dina ögonblick när du inte märker att jag är där men tar för givet att jag finns där. Först då kan jag luta mig tillbaka och slappna av. Du måste våga ropa.  

Ikväll ska vi titta på teve tillsammans och dricka thé. Du sa att det var Navy CSI på teve och jag ser att det är Aktuellt ikväll som alla andra kvällar. Lek eller allvar vad väljer man i vår tid. Väljer vi fotfarande eller lutar vi oss bara tillbaka och glömmer bort hur det egentligen är att ligga i soffan tillsammans och kolla på teve. Vi har kanske redan slängt ut teven och lyssnar på radio tillsammans och dricker thé men i soffan såklart. Soffan är en skön plats, den är fylld med kärlek och om du ropar in kärleken så blir den inte tom längre. Då får vi bråka om platsen i soffan och glömmer bort varför den är en skön plats att härberga i. Men ibland blir vi påminda om det vackra framför oss. 

Ibland ger man efter och längtar sig bort någonstans där man inte befinner sig. Vi har en längtan i blicken. Vi längtar alltid efter morgondagen. Ibland glömmer vi bort vart vi befinner oss.

Du sa att jag skulle komma över och se på dig. Se när du lever ditt liv. Ditt vackra liv. Jag såg och jag längtade att få se jag också. Jag såg inte itt liv. Jag såg bara mig själv i dina ögon. Dina ögon var lyckliga och idag är dina ögon lyckliga. Jag ser mig själv i dina ögon och jag ser in i framtiden över hur lyckliga vi faktiskt är och kommer att bli.

Jag läser lite i min nya bok om Francesca Woodman och författaren till boken spekulerar kring något riktigt intressant huruvida kameran är en souvenir-samlare eller ett verktyg för konst. Det är en fråga som är slagkraftig som skär direkt igenom ens skapandekraft och ställer frågor om sitt eget skapande på sin spets. Skapar jag souvenirer eller skapar jag konst. Vad säger ni? Han anser att för Woodman så var saken klar kameran för henne var ett instrument för att skapa konst. Hon jobbade inte inom den dokumentära genren utan jobbade med iscensättande fotografi. För mig så rymmer kameran både skapande av souvenirer och skapande av konst. I samma vecka så hinner jag med både och eller skapar jag bara souvenirer över skönhet och sensualism i olika former? Då skapar jag ingenting. Inget narrativ alls. För mig är sådana aspekter viktiga mellan varven i mitt fotograferande. Jag tycker om att reflektera över det hela. Jag har en dragning åt att vilja ge svaret att jag skapar konst och inte samlar på souvenirer och det är nog jag som dömer hårdast i det avgörande. Jag kan hantera om någon tycker att jag endast skapar souvenirer men jag kan nog inte hantera svaret på frågan om att jag skapar souvenirer om svaret kommer från mig själv. För mig så är det på något sätt vackrare estetiskt om jag med kameran skapar än registrerar. Skapandets kraft hyllar jag som en dygd för mig själv. Jag dömer inte andra efter den mallen men mig själv dömer jag efter den mallen.

Ibland så längtar jag.

Skönheten finns alltid mitt framför oss när vi minst ser den. Allting kan se annorlunda ut. Någonstans bland alla lager av kläder finns du också vid fönstret och tittar ut iklädd endast trosor och en topp. Jag sitter som du också framför datorn i boxershorts och en t-shirt och tittar ut genom fönstret och ser en prunkande vår komma allt närmare mig.  

Vackrare än du kan ingen vara när jag ser mig själv i dina ögons reflexer. Du ser att jag ropar. Du ser att jag färdas av och an. Du ser att jag är en fin person. Jag ser allt det där också. Du ger mig kärlek. Jag lånar lite kärlek för att andas.

< br />

Att se är att inte blunda. Att våga är att inte låsas av sin egen skräck. Att ge är att ge utan förbehåll. Att ta emot är att öppna sig.


Modell: Gabrielle B

Sessionen med Gabrielle

I januari hade Gabrielle och jag en session i hemmamiljö. Vi fick många fina bilder. Jag ska snart lägga upp några sessioner på en sida där modeller, fotografer och stylister nätverkar och dessa bilder kommer läggas upp:


Modell: Gabrielle B

Samma bildserie fast i Polaroidutförande:


Modell: Gabrielle B

Jag tog fram några i svartvitt också:


Modell: Gabrielle B

Jag fick precis hem min nyinköpta bok av konstnären/fotografen Francesca Woodman och vilka bilder hon skapade. Jag blir så sugen på att jobba med analog teknik och iscensättande bilder. Hon hade några serier som jag skulle vilja jobba på. Är det ok eller fel att använda en annan fotografs iscensättning som utgångspunkt? Om man gör det finns det då kvar något konstnärligt värde i det man gör eller är det bara reproduktion?

Just another day

Jag har äntligen börjat ta med mig kameran i min vardag och fotograferat därifrån. Det är riktigt kul att fotografera i vardagen. Vardagen är ganska unik egentligen. Det är inte det exotiska som är unikt och fantastiskt utan det är känslan man har i stunden som är bärare av glädje och innehåll.

Igår var det modeshow på IKEA i Uppsala och det råkade vi snubbla in på när vi var där för att köpa ramar till en utställning.

Kläderna är skapade av elever från Bolandsgymnasiet. Riktigt kreativt skapande tycker jag.

På kvällen så blev det Pub och kameran följde med för lite dokumentation.

Bilder på Anne

Ibland tar det en hel dag att välja ut bilder och ibland tar det ännu längre tid.

Jag tror jag har bestämt mig för vilka bilder jag ska ställa ut. För säkerhets skull så har jag två fönster med bilder på Crimson, ena med Internet Explorer och det andra med Firefox. Det ena med bilder på Anne och det andra med flera personer. Jag vet faktiskt inte vilket som är bäst. Bildmässigt så är bilderna mera homogena med bilder endast på Anne och med flera personer så spretar det mera men självklart flera olika uttryck. Måste nog bestämma mig snart för vilket jag ska välja. Formatet är bestämt till Ribba vita ramar med yttermått 30*40 cm och inenrmått på passpartouten är 20*30 cm och ingen uppfilad negram, det är trendbrott för mig.

Det kan kanske vara lite kul och veta hur mitt mappsystem ser ut för att göra detta urval;

Utställning Hur det är att vara människa
-Urval 2
-urval 2
-Anne urval
-urval Anne
-ytterligare urval
-tvivel
-mera tvivel men närmare urval
-blick framåt
-Här ska det göras det sista urvalet
-idits urval
-mera tvivel men närmare urval beskuret
-Final urval för Crimson på Anne

Klockan 18.39 så tryckte jag på betalaknappen på Crimson så nu är det bestämt och ingen återvändo för veliga mig. Ska bli underbart och visa så fina bilder till Medlemsutställningen som har Vernissage kl 13.00 på Lördag den 1a maj vid Uppsala Fotografiska Sällskap. Jag kan tyvärr inte närvara då men jag kommer finnas där längre fram under utställningen som pågår fram till den 18e maj.

När vardagen är vacker

Vardagen kan vara otroligt vacker ibland. Just hu så håller jag på med att gå igenom bilder tagna i vardagen helt opretantiöst, nästan som snapshot-bilder. Med dessa bilder ska jag skapa något så pretantiöst som att berätta ”Hur det är att vara människa”. Det är en utmaning att svara på en sådan fråga med bilder tagna i vardagen. Är snapshot-bilder från vardagen svar nog på frågan hur det är att vara människa. Det handlar inte om att avslöja aspekter av mänskligheten som vi inte känner till utan kanske snarare någon slags igenkännande representation av vardagen och någorlunda ett bildmässigt svar på hur det är att vara människa. Jag har fotograferat vänner och min fru för detta. Jag våndas över om det jag gjort är tillräckligt ambitiöst för att ge svar påd etta. Det är bilder tagna där jag vill representera en slags upplevd realitet och inte genom ett iscensättande av känslor för att svara på hur en realitet upplevs eller känns. Båda vägarna att representera realitet är vackert tycker jag men just nu så har jag valt att inte jobba med iscensättande och konstnärligt visa realiteten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så kan det vara att vara människa under 2007-2010 i Uppsala.

Fiskar och skuggor

Det som göms i snö kommer fram i tö. Tårar som göms kommer fram i ljuset. Kärlek som vinner terräng tränger undan hoppet. Kan det vara så? Hur ska vi se saker och ting ur våra filosofiska ögon. Ska vi känna med hjärtat eller tänka med hjärnan. Eller ska vi bara strunta i allting och erkänna att allt är lätt förgängligt. Eller ska vi tro på hoppet. Hoppet är för dem hoppfulla. Hoppfulla sitter vi och nickar om alltings lättförgänglighet. Vi vill mycket mera än vad vi åstadkommer. Man skulle kunna säga att det är ett utbudsöverskott på drömmar eller ett efterfrågeunderskott på vardagens vemöder. Det där med utbud och efterfrågan kan förklara mycket. Vill vi tro i alla fall. Kan vi med politik förändra sådana saker. Finns det en önskan att förändra och skapa ett jämviktsläge. Jämvikt känns ytterst tråkigt. Även i ett dynamiskt jämviktsläge. Allting kan inte vara stilla och alla nöjda. Det måste finnas drömmar som störtlandar och vardagar där vi segt rätar upp nosen mot skyn. Kan något som inte är vackert bli vackert. Kan man förälska sig i en bild på en död fisk?


Fotograf: Johan Margulis, Modell: Död fisk

Kan man välja att porträttera den döda fisken och låta den stå som en symbol för något? Man kan säkert det. Man kan också porträttera den utan en minsta tanke på vad det är man gör och sedan konstruera något meningsfullt ur myllan av meningslösheter. Kan det vara en reell handling av hopplöshet? Jo det kan det nog vara. Fylls det med betydelse då? Först när tanke, hjärta och estetiken talar samma språk. Älskar dig nu sjungs det ut högtalarna med en vacker stämma av Håkan Hellström. Vackra stämmor med vackra ord är vackra. Kan något vackert bli ihåligt och som ett Hologram fyllt med symbolik och tillbedjan. Maud Olofsson citeras i radion och hon har inte lika vacker röst som Håkan Hellström. Men Håkan Hellström säljer skivor och skapar poesi. Maud skapar politik och säljer ideér och trängtar efter röster vilket ändå gör dom likadana på ett plan. Jag är nog inte så olik jag heller. Jag är inte bättre än Fredrik Reinfelt eller Mona Sahlin heller. Men det finns några som är bättre, så är det bara. Det är en slags jämvikt över våran önskan att allltid vilja mera än vad vi gör i vardagen. Det är stabilt och vi befinner oss i en jämvikt även fast ekonomerna säger att det är underskott eller överskott. Kan det vara så att jämvikten finns i det som ses orättvist eller i olyckan över att inte göra det man vill göra. Det kan nog vara så. Man når aldrig dit man sträcker sig mot. Man kan ha nått olika långt men diskrepensen mot det man sträcker sig är alltid stort som en avgrund man inte kan hoppa över.

Man kan försöka se något vackert och tro på det. Ett hopp som finns där riktat mot skyn. Sådana hopp får man inte förlora i jakten på välbefinnande. Vi gör oss så gärna av med dessa hopp som bor inom oss då dem hindrar oss att bli sedda på ett visst sätt. Vi är allt som oftast noggranna med hur andra ser oss precis som vi skulle vara livrädda att se oss själva som vi gör innifrån oss själva. Det är som en slags poetisk klibbig koda som rinner ur oss mellan varven men som inte vill fastna. Den där livsnödvändiga kodan som gör det lättare att veta att vi inte blev överlyckliga där vi står nakna med våra drömmar och våra projicerade drömmar om hur vi ska återge alltings förträfflighet plötsligt föll platt som en pannkaka ned på den bruna jordskorpan under våra fötter. Att få älska och att få hoppas det är den livsnödvändiga luften för våra stora önskningar. 


Fotograf: Anne Dillner, Modell: Johan Margulis

Att sikta mot den färglösa skyn är vackert men att våga släppa taget för att nå skyn är något alldeles nödvändigt. Att ta stora kliv på den bruna jordens våryriga snart prydande gröna prakt är solens förtjänst och hjärtats vals över hoppet om något vackert. Att gå bort mot horisonten hand i hand, tillsammans.   

Underbara vårtid

Idag var en dag som jag längtat efter, varmt och soligt och en spirande vår. Jag och Idit gjorde en utflykt idag och jag hittade jättefina locations för kommande fotosessioner med dans. Eller det var faktiskt Idit som hittade platsen och jag följde efter och insåg att det här kommer att bli toppen.

Jag ser framför mig en dansare i vitt som sveper fram i denna miljö, så vackert så man kan gråta av hur vackert det kan tänkas bli.

Lite känsla av fantasi och något overkligt med speglingar och transaprens av vattnet och det som växer där. Kan nog bli riktigt vackert.

Rekognisering för att se att man inte plumsar i vattnet och jag känner av temperaturen i vattnet, klart godkänt.


Övar in lite vackra rörelser :-)

Ibland är naturen vackrare så här. Det behöver inte alltid vara så perfekt, vilket det sällan är men man har en längtan efter perfektion i naturen så som i livet allt som oftast.